Återuppstå?

Kanske kommer den här bloggen en dag att återuppstå. Jag saknar den ibland. Men livet har kommit emellan. Sånt jag har behövt att ta tag i, ordna upp.

Men för det mesta är jag glad. Min älskade sommar är här. Visserligen jobbar jag största delen av den, men det bekymrar mig inte alls. Jag gillar mitt jobb och har det jättebra där!
Jag har ju tagit körkort och köpt mig en liten bil. Tänk att det kan bo så otroligt mycket lycka i ett rosa litet kort?! Jag är som nykär. Vilken otrolig frihetskänsla!
Jag har fina vänner, en underbar familj och härliga kollegor omkring som gör livet gladare och roligare.
Så otroligt mycket fint, glatt och vackert att vara lycklig över. Är det något jag har lärt mig genom åren, så är det just det - att uppskatta det lilla.

Idag är sista dagen på förskolan för mina kids. Sen har de 6 veckor sommarlov. Jag ska istället för första gången, köra till solna och hämta min fina vän för en helg i husvagn med massa gott. Om jag överlever fredagstrafiken i Stockholm så kommer detta bli en fantastisk helg!

Kram på er!

Minns sommaren.

Lyssnar på spotify och plockar lite, tränar lite hemma. Plötsligt kommer den här låten upp och jag minns sommaren 2012.
Tänker tillbaka och ler lite. En jobbig, men samtidigt väldigt fin sommar. Sommaren då jag hittade mig själv igen, mitt i allt kaos.

Minns när jag gick barfota hem i natten, skrattade hejdlöst tillsammans med fina vänner, hade hattfest, försonade mig med och hittade en fin vän, stod utanför din dörr, klampade runt i nya klackar...
De kvällar då jag lämnade mammarollen bakom mig. Då jag bara var jag, fullt ut. Och jag är så glad att jag gjorde det. Jag är så glad att jag fortfarande tillåter mig att vara jag, att göra det jag vill. Att inte alltid vara mamma. För det är ett av de stora misstagen jag gjort när jag fick barn, jag blev mamma. Och ingenting annat.
Idag är jag både mamma och Sofie. Den där Sofie som är 26 år, ansvarsfull men samtidigt spontan, som älskar sarkasm och att dansa. Som är pedant och som älskar naglar. Och den där Sofie som är tvåbarnsmamma. Som älskar sina barn över allt annat, som tycker om att sitta och måla med dottern eller köra bilar med sonen. Vars vardag består av lämning och hämtning på dagis, fajter med en trotsig treåring och väldigt mycket kärlek. För den kärleken finner jag ingen annanstans.

Tänk att det går att vara både och. Sen jag insåg det har jag mått så otroligt mycket bättre. Jag har så mycket mer energi, så mycket mer att ge.

En vecka som inte började så bra.

Jag lämnade barnen på förskolan i måndags. Vinkade hejdå (tänkte att det är idiotiskt att de ska ha springa något lopp runt huset, när det är blank is på ena sidan), gick till affären och handlade tre saker, betalade, gick ut och... Då ringde de.
Ossian hade såklart halkat, slagit i munnen ganska illa och det var nog bra om jag kom. Pulsen gick upp, men tänkte att det nog inte var någon fara.

Kliver in och Ossian sitter i famnen på fröken. Han gråter när han ser mig och när jag lyfter upp honom ser jag det. En stor flik hänger ifrån läppen. Under den döljer det ett stort jack. Beslutar att åka in för att kolla.
På akuten konstaterar de att det inte är någon idé att sy. Såret sitter mitt på läppen och kommer troligtvis bli snyggast om det får läka själv. Vi får en spruta för att kunna skölja rent, men läkaren upptäcker en lös framtand.
Mot tandläkaren då. Som tur är verkar tanden ha klarat sig. Inom ett par dagar ska den ha "rotat" sig igen om han inte äter något hårdtuggat.

På eftermiddagen kommer Mira hem igen. Då blir den lille glad. Tillbaka till sitt goa, glada jag. Han äter, leker och verkar oberörd om den giganstiska fläskläppen.

Idag är han åter på förskolan. Såret läker fort, svullnaden har gått ner massor och även om det ser otäckt ut, så ser det i alla fall bättre ut för varje dag.
Älskade liten. Man får så ont i hjärtat. Blodet på overallen. Den där läppen som bara hängde. De där rädda, ledsna ögonen.

Den här helgen, och många andra.

Den här fredagen har jag valt att pussla lite för att få ha barnen hemma. Jag jobbar massor i helgen men vill så gärna få tid tillsammans med de som betyder mest.
Det är så skönt att bara gå och dra sig på morgonen. Kramas och höra barnen leka och skratta.

Jag åker till jobbet i eftermiddag och kommer hem imorgon förmiddag. Min första natt på jobbet, men det ska nog gå bra. Det är åtminstone inte vaken natt, för det hade jag nog aldrig pallat.
Sen är jag ledig imorgon och jobbar på söndag igen. Det känns att det blivit mycket jobb på senaste och jag längtar efter en helt ledig helg. Då jag får mycket tid med barnen, en sovmorgon och kanske lite egentid. Snart så.

Ha en härlig solig fredag, mina vänner!

Fredag och första mars.

Mars alltså. Våren närmar sig. Det har varit några plusgrader ute, solen har värmt och snön smälter. Väntar mig såklart lite mer snö, det hinner vi nog med innan det blir vår på riktigt. Men nog blir man lite gladare, lite piggare och lite positivare?!

Barnen är på dagis. Jag gör just nu det enda rätta. Ligger på soffan och glor på tv. Igår var jag såå trött på jobbet, idag hoppas jag på lite mer energi.
Men jag ska inte ligga här hela dagen. Nej, jag ska gå till gymmet (2 km promenad) och träna lite innan jag åker iväg på kvällsjobb. Sen är jag ledig i helgen och då väntar det lite roligheter. Eventuellt en utgång. Vilket skulle vara jättekul, det var länge sen jag var ute! Speciellt var det länge sen jag var ute och svängde på rumpan.

Nåja. Ska fortsätta med att hänga på soffan en stund till. Trevlig fredag och trevlig helg, på er!

Hej och hejdå.

Jag har en micropaus hemma. Man kan ju knappt tro att jag är arbetslös. Eller ja, det är jag ju faktiskt inte. Men jag saknar ju fast anställning.
Hur som helst, sen jag tillfrisknade från döden (över 40graders feber) för någon vecka sedan så har jag inte gjort annat än att jobba, plocka hemma, övningsköra, jobba, träffa vänner, vara med barnen och jobba lite till. Det är med andra ord inte ett dugg synd om mig.
Och varje dag är jag så enormt tacksam för att jag har två arbeten som jag trivs med. Det har liksom aldrig hänt tidigare i mitt liv.

Nu ska jag dessutom ta tag i träning och har för första gånget i mitt liv blivit medlem på ett gym. Jag kan knappt själv tro att det är sant, men hej beach 2013 - nu kommer jag!
Och så har jag helt tappat suget för den här supertrista bloggen. Som ni säkert förstått. Jag läser knappt bloggar längre, jag är urusel på att kommentera och jag skriver knappt alls. Kanske vaknar lusten till liv någongång igen, annars kommer nog den här bloggen gå i graven ganska snart.

Saknaden.

Känner mig lite tom. Saknaden av någonting som jag egentligen inte vet vad det är. Eller jo, det vet jag. Jag vet bara inte vart jag ska finna det. Vart jag ska börja leta?
Svammel och ni fattar ingenting. Men det här tar upp mycket av min tid. Alla dessa svåra val man måste göra i livet. Jag står bara och trampar och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Och vid det här laget börjar det bli riktigt frustrerande. Jag vill bara gå vidare. Bestämma mig.