En blogg om mig, naglar, funderingar men kanske mest om mina små. Mira -09 och Ossian -11, båda födda mitt i den svenska sommaren.
Min tur att vara däckad nu då. Ingen feber visserligen men magen är ur balans.
Och Mira har fortfarande feber. Herregud, det här kan inte vara mänskligt?
Jag önskar mig bara en enda sak nu. Att vi får bli friska. Att vi får lite vardag. Dagis, middagar, promenader, rutiner med Ossian. Bara att alla är pigga och glada.
Mira har med största sannolikhet förkylningsastma. Det blir att inhalera alltså. Får se vad hon tycker om den saken.
Dessutom har hennes feber kommit tillbaka. Nä, men lägg av nu. Jag vill bara att hon ska bli frisk!
Själv är jag helt slut. Två gnälliga barn, varit uppe sedan 05 och inte haft någon möjlighet att vila.
Jag kommer däcka så fort Ossian somnar ikväll. Vilket med min tur lär bli sent, bara för att.
Ja, men jag är lite bitter idag.
Jag kommer verkligen uppskatta att vi är friska sen!
Mira blir hemma även idag. Den förbannade hostan alltså.
När det är som värst, när hon bara hostar och hostar så säger hon "hjälp!". Stackars liten. Och hjälp är precis vad vi behöver.
Idag ringer vi efter läkare och hoppas på just hjälp. Är det krupp? Kan vi få bättre medicin?
Barnen mår bättre. Fast jag vågar inte friskförklara de helt.
Mira har fått sin förfärliga hosta tillbaka. (Det här håller inte. Dags för besök på vårdcentralen. Kanske inhalera medicin hjälper bättre?). Ossian däremot verkar ha piggnat till ordentligt, även om det inte är helt okej.
Nu önskar jag mig bara en sak. En bättre natt!
Mira behöver sova hela natten och Ossian får gärna sova lite han också.
Men nu myser vi. Bara jag och Ossi i soffan. Han är riktigt go, pratar och skrattar.
Jag lyckades skrapa ihop tre timmar sömn i natt. Ossian hade feber och bajsade samt la den värsta spyan i historien.
Men så blev det morgon. Solen gick upp. Två barn utan feber. Den större fortfarande väldigt hostig och snorig. Den mindre fortfarande inte helt okej i magen. Men jag är så glad att febern är borta.
Mira hade feber i fem dagar och nu äntligen börjar hon skratta, busa och prata igen. Om än lite känslig, eftersom hon är uppe och springer på nätterna.
Det finns alltså hopp. Och jag känner mig mycket gladare igen.
Ja, det kunde det.
I natt fick även Ossian feber. Och fyllde blöjan några gånger. Stackars lilla bebis. Natten har bestått av mata, klappa, vagga, krama, mata, klappa...
Jag tror jag fick ihop 3,5 timme osammanhängande sömn. Tur att jag fick sova en stund på morgonen och att det är en planlös dag. Vi får alltså fortsätta sitta i karantän.
Lilla Mira var uppe i natt också såklart. Med tanke på att hon somnade klockan fem igår eftermiddag är jag inte förvånad. Men det var feber även i natt...
Bara vänta på att man själv ska ligga däckad snart då.
Min lilla tjej däckade klockan fem i eftermiddags. När hon sedan fick flytta in i sin säng vid sju tiden hade hon återigen hög feber.
Någon slags magsjuka verkar hon åkt på. Och det gör ont i varenda liten del av mig. Det gör så ont att se henne må dåligt. Finaste finaste lilla tjejen.
Jag är egentligen jättetrött. Jag borde egentligen lägga mig för att sova. Vem vet hur natten kommer bli?
Men jag hör hur Mira hostar i sitt rum. Hostar och hostar. Och jag vet att det betyder att hon kanske spyr. Då vill jag inte sova. Då vill jag vara där.
Åh vad jag ska uppskatta att vi alla är friska efter den här skiten!