Fredagsmys.

Hej fredag, hej regn och hej helg!
Barnen är hemma med mig och myser idag. Så himla härligt att starta dagen med att ligga huller om buller och bara gosa.
Idag blir det lek, film och pyssel tror jag. Ikväll ska jag dricka ett glas vin och måla naglarna. Ja, en helt perfekt fredag om ni frågar mig.
Dessutom så känner jag mig lite lite piggare.

This sucks.

Nä, nu har jag legat på soffan i två dagar. Igonerat allt som måste göras hemma och snyftat till fyra riktiga tjejfilmer. Heeelt fel tidpunkt att se på det, har jag insett. Herregud. Kärlek som i film existerar liksom inte, det borde jag ju veta.
Så nu, en timme kvar tills jag ska hämta mina älskade små på dagis så tänker jag totalt igonerera halsont, rinnande näsa och bowlingklotshuvudet. På med bästa musiken, hoppar i lite kläder och försöker göra något vettigt här hemma.
Imorgon är det jag som är frisk. Punkt. Först väntar ju en hel dag med kidsen och på lördag väntar roligheter tillsammans med fina vänner. Kan I N T E vara sjuk då.

Skit också.

Förkylningen har vunnit över mig. Idag känner jag mig minst sagt överkörd. Och därmed är jag lite glad för att jag är arbetslös.
De timmarna som barnen är på dagis kommer jag roa mig med att sova, titta på film och äta glass. Mer än så orkar jag faktiskt inte.

Fullt upp.

Hej.
Upptagen tjej idag. Barnen på dagis och listan på saker jag måste hinna med är lång idag. Men väl värt det. I eftermiddag åker jag och möter upp världens bästa V. Mycket, mycket som vi måste skvallra om, analysera och prata sönder. Det är tur att jag har henne. Hon liksom reder ut mitt trassel, får mig att gå självklara vägar som jag ibland inte ser själv. Min bästa V. Så otroligt tacksam att vi träffades och lärde känna varandra på hotellet för snart sju år sedan...
Åh, herregud. SJU år?! Wow, har vi känt varandra så länge?

Det går bättre och bättre.

Trots tre dagar ledigt och trots att Ossian skrek i vanlig ordning när jag lämnade, så hade det gått bra idag på dagis! Han hade inte varit ledsen mer, så imorgon får han gå lite längre. Duktig kille!

Mira är också duktig. Hur länge som helst har det varit bråk när hon ska sova, hon springer upp, skriker, gråter och ja... Ska till varje pris inte sova! Men i helgen och idag har hon varit jätteduktig. Dessutom har hon sovit utan napp! Bra, för vi ska alldeles strax skicka iväg dem. Vi väntar bara på att "Madicken" ska födas. Mira har nämligen valt att skicka napparna till en bebis istället för tomten eller kattungarna på skansen.

Det är en stolt och glad mamma idag!

Hösten.

Ni får ursäkta bildbristen här inne, men jag har plötsligt kommit på att man kan blogga på datorn. Och ja, där finns det helt enkelt inga bilder.

Vaknar upp till hösten idag. Regn, rusk, 10 grader och kallt. Brr! Så jag roar mig just nu med att gå igenom barnens garderober, korgar med vantar och mössor och kollar vad som ska laddas upp inför hösten. Och vintern. Lika bra att börja nu.

Jag känner mig redan lika grå som hösten. I hate it. Jag hatar att jag påverkas så mycket. Men jag har mycket att glädjas åt, jag får tänka på det. Framför allt så kan den här hösten och vintern omöjligt bli sämre än den förra.

Glädjen.

Sitter i mörkret i soffan. Känner bara så mycket glädje.
Vilken härlig, mysig dag jag haft med mina älskade små. Det är ingen tvekan om att det är dem jag lever för. Att det är det här som är mitt liv, det livet jag älskar.
Men jag älskar mycket av mitt liv nu. Jag älskar att jag hittat mig själv igen. Jag älskar att jag tillåter mig att ha egentid, att jag ger mig tid att bara vara Sofie. Jag är tillbaka där jag en gång var. När jag ler åt mig själv i spegeln, när jag går med rak rygg och huvudet högt, när jag tänker positivt, när jag väljer vägar som får mig att må bra.

Jag längtar efter dansgolvet. Jag längtar efter adrenalinet, endorfinet som jag finner på dansgolvet. Eller varför inte vardagsrumsgolvet. En bra låt som får det att studsa i hjärtat och fina människor.
Men idag har jag känt så otroligt mycket kärlek och lycka. Så stolt mamma. Så glad att jag har dessa små liven i mitt liv. Att jag får följa dem. Att jag alltid kommer vara deras mamma.

Helg.

Nu har vi helg. Mina små och jag. Förkylda är vi allihop mer eller mindre. Lite trist start på helgen, men vi ska väl överleva och kanske hitta på något kul ändå.

Det är hur som helst skönt med ledigt. Vi kan gå runt i pyamas och äta frukost när vi vill. Ingen tid att passa.
Trevlig helg på er!

Hej kaos.

Åh, jösses. Lever jag det här livet? Är det här på riktigt? Händer det här? Kaos.
Känslor överallt och ingenstans. Men så mycket missförstånd. Så mycket fel. Jag är bara så himla less. Det här tar all min energi.

Om dagis.

Jag har nu varit med till och från i en vecka på dagis. (Ja, jag kommer fortsätta säga dagis, ni får ursäkta mig). Och trots att jag redan hade goda erfarenheter så har jag nu fått en stor inblick i det hela, lärt känna pedagogerna ännu mer och verkligen fått en helt annan förståelse.
Igår när jag kom hade de hämtat Mira till Ossians avdelning (Miras gamla). Hon var i himlen, ett riktigt dagisbarn är hon. Hjulade, lekte, höll i samling för småttingarna och stortrivdes när de andra barnen ropade på henne. Lillebror satt nöjd och tittade på, skrattade eller försökte hänga med i leken. Där var hans trygghet. Och när han var ledsen hade pedagogerna helt enkelt gått och hämtat Mira.

Idag lämnade jag honom gråtades igen. Men det gör inte längre ont i hjärtat. Jag är så himla trygg med att pedagogerna sköter sitt jobb. Idag fick de lite större barnen gå till skogen, medans Ossian blev kvar inne med två små till. De diskuterade vilka av pedagogerna som skulle gå ut och vilka som skulle vara kvar. Men eftersom Ossian tydligen tyr sig lite till en av dem, så stannade hon självklart kvar hos honom.
Jag litar på dem. Och därför känns det så tryggt att lämna honom där. Även fast jag redan är rastlös här hemma. Men nästa vecka satsar jag på att söka massa massa massa jobb! Wish me luck.

En stund av egentid.

Mina hjärtan är på dagis. Den lille lämnad skrikande i famnen på fröken. Jag håller alla tummar att det går bättre idag! Om allt går som det ska, går jag tillbaka lagom tills han vaknat efter vilan.

Jag är hemma. Egentid mitt på dagen har jag inte haft sedan Ossian låg i magen. Härligt! Vad jag gör? Spelar bästa Foo Fighters på högsta volym, fixar frukost som jag ska avnjuta i lugn och ro framför tvn. Och så ska jag väl passa på att städa och plocka lite. Alldeles lagom tycker jag.

Dagisdags.

Har lite ont i magen idag. Dags för en ny dagisdag. Ossian har varit tusen ggr mer mammig sen jag lämnade honom en stund på dagis i fredags. Jag får inte gå från rummet ens. Älskade liten. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick vara hemma med dig ett tag till!

Men nu klär vi på oss och går. Det ska nog gå bra till slut.

Om hur svårt det kan vara.

Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans.

Jag tänker mycket på kärlek nu för tiden. Jag har alltid drömt om evig kärlek. Om kärlek som sprudlar överallt, högt och lågt. Om att leva med någon som man älskar, no matter what.

Jag har alltid följt min magkänsla, mitt hjärta. Det som inte har känts bra i hjärtat har jag inte kämpat för. Men jag har väldigt lätt för att falla, ge mitt hjärta till någon annan.

Jag har blivit bränd, sårad, bedragen och förnedrad gång på gång. Det gör ont. Man är ledsen och arg, besviken och sömnlös. Man bygger upp nya murar och går vidare.

Jag har svårt att släppa in någon. Svårt att öppna mig, svårt för att prata om sånt som verkligen känns i hjärtat. Svårt för att lita på andra, svårt för att tro på andras kärlek. Jag älskar så många och så mycket. Men jag har aldrig trott att någon har älskat mig tillbaka på samma sätt.

Kärlek. Det som betyder allra mest i min värld. Kärleken är vad min blivande tatuering innehåller. Ändå blir det bara så fel.

Fina ni.

Alltså mitt liv. Rörigare än rörigast (finns det ens ett ord som heter så?).
Hur som helst. Vill bara säga tusen tack och ge en varm kram till de fina som finns där för mig. Som stöttar, peppar, hör av sig, bara finns till, gör roliga saker för min skull...
Ni betyder så oerhört mycket. Och jag blir alldeles varm och lycklig.

Igår fick jag sms som var så fint att jag inte kunde sluta le. Herregud, vilka härliga vänner jag har!

Lilla killen.

Min lilla kille. Hälften så stor som de andra barnen på avdelningen.
Han leker, utforskar men kommer hela tiden tillbaka till mig. Grejen är ju att han är likadan hemma. Leker en stund, sen kryper han upp hos mig för lite närhet.

Minst av alla och den enda som inte kan gå, än. Ändå imponerade han vid lunchen. Han äter själv med sked. Det var det fler av de större barnen som hade svårt med.

Det kommer nog bli en dagiskille av honom också så småningom. Just nu är han lite avvaktande. Och ville absolut inte sova inne på madrass. Vagnen fick det bli!

Om kärlek.

Jag har svårt för det där när folk gör slut. Om det är familj, vänner eller släkt spelar inte direkt någon större roll. Det gör liksom ont i mig ändå. Jag vill ju tro att kärleken faktiskt kan vara för evigt. Dessutom gör det ont i mig, för jag vet hur ont det gör att separera, lämna något som har betytt mycket i hjärtat. Och jag lider med dem. Oavsett om de blivit dumpade, gjort slut eller tagit ett gemensamt beslut.

Idag fick jag en chock. Som inte rör mig överhuvudtaget. Som egentligen inte betytt något för mig. Men ändå. Jag inser ännu en gång att allting inte varar för evigt. Varför är det så? Varför tar kärleken slut? Finns det evig kärlek? Finns det dem som kämpar tills döden?
Jag börjar tappa tron på kärleken. Jag ser några lyckliga par. Som dansar med händerna ihop, som planerar framtiden, som pussas överallt för att de inte kan låta bli.
Men jag ser desto fler som lämnar, bryter upp och går vidare. Ger vi upp för lätt? Eller är vi för starka individer idag att vi är svåra att leva med? Människor som inte satsar allt, som går till någon annan för att få lite kärlek eller helt enkelt bara sex.
Finns det hjärtan som alltid kommer brinna för varandra? Som vaknar varje dag och säger att de älskar varandra? Som varje dag tänker kämpa för sin kärlek?

Jag har gett upp. Jag har lämnat. Kärleken var nog ingenting för mig.

Dagisstart.

Eh, ja. Vad är det jag har varit orolig för?
Mira var lite blyg de första fem minutrarna. Sen var det in och leka med kompisarna. Hon var även överlycklig de gånger vi stötte på varandra senare.
Ossian var överlycklig han med. Jag tror nog att han kände igen sig. Kröp runt och lekte med alla saker som om han inte gjort annat. Sötnos. Idag var det ju bara lite information. Imorgon börjar inskolningen på riktigt. De har en ny metod så jag ska vara med Ossian på förskolan 9-14 resten av veckan. Så bra, då har den här arbetslösa mamman något att roa sig med.

Men nu är vi hemma. Lillebo sover och jag ska faktiskt ta och ringa på ett jobb! Hatar såna samtal, men det bara måste göras. Wish me luck.

Så var det dags.

Upp och hoppa då! Jag vaknar ännu en gång upp med huvudvärk och halsont, suck. Ossian däremot verkar pigg och glad. Han har ju ännu en gång slagit till med en rekord sömn.
Jag sov däremot inte lika bra i natt utan vaknade som vanligt hundra gånger.

Men nu är det alltså dags. Upp och göra oss redo för dagis. Det var länge sen, undrar om vi kommer ihåg rutinerna?

Just nu ligger jag och Ossi i sängen och myser. Mira sover än.

Bästa starten.

Alltså den här natten. Jag tror bannemej att JAG har slagit rekord! Även om barnen sover så vaknar jag flera flera gånger varje natt. I natt sov jag. Sov och sov. Över 7 timmar i sträck! Snacka om utvilad.

Trots att vår vardag inte börjar förrän imorgon så känns det att det är nära. Semesterstämningen har liksom lämnat oss. Men inga sura miner för det. Mira tjatade faktiskt tidigare och var lite sur över att det inte var dagis idag.
Idag är planen bara massa lek. Om vädret är med oss även i eftermiddag så går vi till lekparken också!

Hej söndag!

Och en vardag som närmar sig med stormsteg. På tisdag är det dagisdags. Mira ska tillbaka (hoppas verkligen att det går bra, hon hann ju bara med ett par dagar på stora avdelningen innan sommaren) och Ossian ska dit för information kring inskolningen som börjar därefter.
Och jag. Ja, jag är fortfarande arbetslös. Men just idag tycker jag att det är helt okej (nej, egentligen inte), av den anledningen att jag kan svära på att någon eller kanske båda barn kommer bli sjuka efter några dagar.
Ossian verkar faktiskt redan hängig, så vi får se om vi grejar hela inskolningen eller om han blir sjuk innan vi ens har kommit dit.

Men om jag bara får ett jobb väldigt snart så ser jag fram emot hösten, alla utmaningar och ett helt nytt liv som väntar. Just nu känns det som att livet står på paus och det är lagom frustrerande emellanåt.
Hur som helst, en söndagkväll utan någon som helst söndagsångest. Allt kommer bli bra. Det vet jag.

Om att inte vara djup.

Barnen sover. Jag sitter ensam en lördagkväll. Egentligen skulle jag kunna vara jättedjup. Skriva alla de där känslorna och tankarna som flyger runt.
Men någonting hände. Jag känner inte längre något sug efter att skriva. Jag känner mig inte längre bekväm med att skriva. Eller ens säga vad jag tycker.
Jag uppfattas nog som ytlig. Kall eller kanske mitt favoritord loj. Det är jag inte. Jag orkar bara inte gräva i saker som jag så länge har grävt i. Jag orkar inte gråta varenda gång någon frågar hur jag mår. Det är så mycket som jag vet att jag måste bearbeta. Och jag vet att jag måste göra det mamma bad mig om, prata med någon. Få ösa ur mig allt. Alla känslor, alla tankar. Allt allt allt.

Jag måste nog det. Även fast jag överlag mår bra idag. Även fast jag faktiskt skrattar från hjärtat flera gånger varje dag. Även fast hjärtat känns mycket lättare nu. Även fast det mesta faktiskt gör mig glad och lycklig.
Trots allt, så måste jag nog få ur mig allt det här. Om jag någonsin ska kunna gå vidare.

Om hattar och glädje.

I lördags hade jag och min fina L hattfest. En väldigt försenad födelsedagsfest. Fast egentligen var det nog mest en ursäkt för att få ha en fest. Och himla kul hade vi. Lekar, dans, skratt och en hel del fylla.
Jag log när jag gick hem barfota i natten. Jag älskar att vara mamma och mina barn är det absolut finaste jag har. Men jag älskar också stunder då jag kan vara bara jag. Då jag får skratta med människor som gör mig glad. Då jag kan vara lite ansvarslös och göra vad jag vill.
Det är där jag samlar min energi.

En riktigt bra hattfest. Och nu väntar snart vardag och verklighet. Och helger proppade med massa tid för barnen och väldigt lite tid för mig.

När man har fått nog.

Jag tar mycket skit, ska ni veta. Jag sväljer väldigt mycket. Sväljer och går vidare. Men någongång så rinner bägaren över även för mig. Det har den gjort nu.
Jag är less på att hela tiden ta skit för någonting som jag inte har gjort. Jag är less på att folk ska ha en åsikt om allt jag gör, allt jag säger och allt jag skriver. Jag är less på att folk inte ens vågar säga något till mig. Fråga hur jag mår, hur det går eller vad det är som händer. Jag kan ta det, jag lovar. Kanske finns det något jag vill säga till er också.

Jag är helt enkelt jävligt less.

Stopp!

Livet liksom bara passerar. Dagarna går utan att jag hinner reflektera över det.
Men nu börjar det bli skrämmande nära. Om ynka två veckor börjar Ossian på dagis. Och jag måste ha ett jobb.

Det är mycket tankar kring det nu. Egentligen tycker jag ju att Ossi är alldeles för liten för dagis. Han ska inte behöva vara där hela dagarna. Men när det inte finns några andra alternativ så måste jag helt enkelt vänja mig vid tanken. Pappan kan inte vara ledig och jag behöver snarast ett jobb så jag kan försörja mig.
Och där är alltså nästa grej. Ett jobb. Nu nu nu. Det gnager i mig hela tiden. Oroar mig hela tiden. Bara några få dagar kvar och jag står plötsligt utan någon som helst inkomst. Inte bra. Verkligen inte bra.