Mysigt.

Ledig fredag. Och jag ser verkligen fram emot en härligt mysig helg. Vi ska baka pepparkakor, plocka fram stjärnorna och sätta i fönstren, titta på skidor, Mira ska åka skridskor och kanske hinner vi med en sväng i pulkabacken också.

Jag har fortfarande huvudvärk, men inte lika extrem som igår. Så jag ska försöka dra fram dammsugaren och ta ett varv. Med två vildar hemma, ho ho. Jag kanske får ett rum gjort i alla fall.

Snö och annat.

Världens lyckligaste lilla 3åring gick till förskolan idag. Det var ju snö ute! Jösses, det var länge sen jag såg henne så himla lycklig. Ögonen glittrade, ett stort stort leende. Sen skuttade hon, gjorde snöboll, snöängel och kastade sig i snön. Vilken otroligt härlig syn. Att lite vitt puder kan göra en liten tjej så glad och lycklig att hon studsar fram.

Jag är glad för snön, jag med. Däremot blev jag ju snabbt påmind om hur kul det (inte) är att köra barnvagn i snön. Heh, snart får nog Ossi också gå.
Dessutom vaknade jag upp med fruktansvärd huvudvärk idag. Känner mig stel och lite slö. Och så ska jag ut och övningsköra i halkan. Det blir spännande!

En helg och nu väntar vardag.

Ledigt. Barnmys. Skratt. Bus. God mat. Bortbjudna. Skidor på tvn. Vin. Spel. Dans. Soffmys.
För att sammanfatta helgen.

Imorgon väntar jobb för mig. Har jag sagt det? Jag har fått en timvikare tjänst och jag ser verkligen fram emot att få jobba de allra första timmarna där imorgon! Lite extra då och då, men det är bättre än ingenting.

Skiter i allt.

För ikväll ska jag råda bot på tröttheten med en flaska vin och dans. Blir nog bra.

Dör tröttdöden.

Jag är trött hela tiden. Jag sover som en klubbad säl, men vaknar flera gånger. Av Ossian, av drömmar eller ibland av Mira.
Jag så trött att jag knappt kan öppna ögonen när det är morgon.
Sen kommer dagen och jag gäspar mig igenom den. Lagom till tre tiden, när jag ska hämta barnen, är jag så trött att jag kan somna sittande.
Dagen går som i en dimma och jag slocknar runt 22.

Varför är jag så trött?! Är det mörkret? Tristess?
Förbannat irriterande i alla fall. Jag vill ju bara sova hela tiden.

Tillbaka där allting började.

Idag åkte jag tåg till min hemort. Det har jag inte gjort på hundra år. Åtminstone inte på tio år. Det var en märklig och väldigt mäktig känsla. Plötsligt kände jag mig som 15 år igen. Alla känslor rusade över mig och jag kände mig trygg, tillfreds och varm inombords där jag gick på mina gamla gator.
Jag trivdes där. Och trivs där fortfarande. Och kanske att en del av mig vill tillbaka dit. Inte tillbaka till tonåren, men tillbaka till min trygghet. Till gatorna jag gick på, till skogarna jag lekte i. Till min lilla fina hemort.
Det växte någonting i mig idag. Jag har länge velat lämna det här ghettot där människorna skjuter ner varandra på gatorna i tid och otid. Men trodde aldrig att jag skulle längta tillbaka dit. Det gör jag nu. För en del av mig skulle så gärna vilja ge det till mina barn.
Plötsligt kändes allting så självklart. Det är ju där jag hör hemma.

Drömmar.

Är inne i en period där jag drömmer väldigt mycket. Jag är en sån som i perioder kommer ihåg precis allt jag drömt.
I natt var det intensivt, ifall från styckmord, nagelfix, vänner och gamla sår som revs upp. Ja, men ni hör ju. Känner mig helt slut.

Idag väntar roliga saker. Därför måste jag sätta fart nu, för jag ska iväg direkt efter att jag lämnat barnen.