Idag åkte jag tåg till min hemort. Det har jag inte gjort på hundra år. Åtminstone inte på tio år. Det var en märklig och väldigt mäktig känsla. Plötsligt kände jag mig som 15 år igen. Alla känslor rusade över mig och jag kände mig trygg, tillfreds och varm inombords där jag gick på mina gamla gator.
Jag trivdes där. Och trivs där fortfarande. Och kanske att en del av mig vill tillbaka dit. Inte tillbaka till tonåren, men tillbaka till min trygghet. Till gatorna jag gick på, till skogarna jag lekte i. Till min lilla fina hemort.
Det växte någonting i mig idag. Jag har länge velat lämna det här ghettot där människorna skjuter ner varandra på gatorna i tid och otid. Men trodde aldrig att jag skulle längta tillbaka dit. Det gör jag nu. För en del av mig skulle så gärna vilja ge det till mina barn.
Plötsligt kändes allting så självklart. Det är ju där jag hör hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar