En helg och nu väntar vardag.

Ledigt. Barnmys. Skratt. Bus. God mat. Bortbjudna. Skidor på tvn. Vin. Spel. Dans. Soffmys.
För att sammanfatta helgen.

Imorgon väntar jobb för mig. Har jag sagt det? Jag har fått en timvikare tjänst och jag ser verkligen fram emot att få jobba de allra första timmarna där imorgon! Lite extra då och då, men det är bättre än ingenting.

Skiter i allt.

För ikväll ska jag råda bot på tröttheten med en flaska vin och dans. Blir nog bra.

Dör tröttdöden.

Jag är trött hela tiden. Jag sover som en klubbad säl, men vaknar flera gånger. Av Ossian, av drömmar eller ibland av Mira.
Jag så trött att jag knappt kan öppna ögonen när det är morgon.
Sen kommer dagen och jag gäspar mig igenom den. Lagom till tre tiden, när jag ska hämta barnen, är jag så trött att jag kan somna sittande.
Dagen går som i en dimma och jag slocknar runt 22.

Varför är jag så trött?! Är det mörkret? Tristess?
Förbannat irriterande i alla fall. Jag vill ju bara sova hela tiden.

Tillbaka där allting började.

Idag åkte jag tåg till min hemort. Det har jag inte gjort på hundra år. Åtminstone inte på tio år. Det var en märklig och väldigt mäktig känsla. Plötsligt kände jag mig som 15 år igen. Alla känslor rusade över mig och jag kände mig trygg, tillfreds och varm inombords där jag gick på mina gamla gator.
Jag trivdes där. Och trivs där fortfarande. Och kanske att en del av mig vill tillbaka dit. Inte tillbaka till tonåren, men tillbaka till min trygghet. Till gatorna jag gick på, till skogarna jag lekte i. Till min lilla fina hemort.
Det växte någonting i mig idag. Jag har länge velat lämna det här ghettot där människorna skjuter ner varandra på gatorna i tid och otid. Men trodde aldrig att jag skulle längta tillbaka dit. Det gör jag nu. För en del av mig skulle så gärna vilja ge det till mina barn.
Plötsligt kändes allting så självklart. Det är ju där jag hör hemma.

Drömmar.

Är inne i en period där jag drömmer väldigt mycket. Jag är en sån som i perioder kommer ihåg precis allt jag drömt.
I natt var det intensivt, ifall från styckmord, nagelfix, vänner och gamla sår som revs upp. Ja, men ni hör ju. Känner mig helt slut.

Idag väntar roliga saker. Därför måste jag sätta fart nu, för jag ska iväg direkt efter att jag lämnat barnen.

För i min värld är ingen perfekt.

Människor som måste hävda sig. Som måste skryta om hur bra de har det. Hur livet är så vackert, så underbart, så fantastiskt. Hur deras vänner är de bästa man kan ha, hur de bara fokuserar på det som är positivt, hur de älskar att vara singlar eller hur de älskar att vara sambos. Hur fantastiska barn de har, hur mycket de älskar sitt jobb och hur otroligt rolig fest de varit på.

Klart att man ska se positivt, vara nöjd och glad med livet. Men på riktigt, i vems liv är allting perfekt? Där man inte längtar efter någonting annat. Där man aldrig har ett problem. Där man aldrig ligger sömnlös för huvudet består av bara kaos. Där man vissa dagar bara vill dra täcket över huvudet.
Jag tror inte på det. Och jag förstår inte varför man inte kan säga det, som om det vore en tabu, en skam att må lite dåligt. Att ha lite ont i hjärtat. Eller att bekymra sig lite.
Hey, vi är väl bara människor. Och i min värld är ingen perfekt.

Vila och massa annat.

Så trött idag att jag knappt orkade upp med barnen i morse. Det händer typ aldrig att jag somnar om när hela sängen är full med ungar. Det gjorde jag idag.
Så nu har jag gjort det enda rätta, bäddat ner mig i soffan och drar ut lite på allt det där som måste göras.

Gäller att piggna till för sen måste jag springa på stan och göra viktiga saker.