Paus.

Någonting hände, en mörk, trist oktobermorgon. Någonting gav hela världen ett nytt ljus. Någonting förändrade allt. Allt som var, allt som är. Någonting drog undan mattan för mig.

Och sedan dess, sedan den där hemska morgonen, så har livet stått på standby. Allting är pausat. Allting som man hade tänkt att göra, allt som drömde om, allting som man kämpade för. Allting lades på hyllan.
All energi, all ork, alla tankar ängnades istället åt det här.
Livet på paus. Och någonstans i den bubblan försöker jag bara hålla mig över ytan. Försöker hitta glädjen och lyckan igen. Försöker hitta en väg att gå. Rätt ben att stå på. Månader har gått, men jag är fortfarande så förvirrad, så splittrad.

Det var inte såhär livet skulle bli. Men det blir aldrig som man tänkt sig, förstår jag. En kris, en jobbig period. För hur det än blir så kommer det bli bra. Det vet jag ju. Men det är jobbigt att vara här, mitt i allt. Jag vill bara komma till slutet. Men det går inte att skynda. Jag har redan försökt. Då fick jag istället börja om från början.
Men snart kommer våren, sommaren. Och då ska allt bli bra. Jag vägrar att förknippa den allra bästa tiden på året med något dåligt. Det finns inte i min värld. En vacker dag kommer jag hitta lyckan igen.