Life goes on.

Jag är glad. Jag skrattar. Jag gör roliga saker och njuter av livet, ledighet och sommar.
Men så är jag rätt trött också. Trött på sommaren som är helt värdelös. Trött på tillvaron. Trött på dessa bråk.
Men livet går vidare. Och här får ni ett smakprov på hur dagarna ser ut. För er som inte följer mig på instagram (soffifie heter jag där).

Ett år senare.

Det har hänt galet mycket på ett år. Inte bara är det magen (och rumpan) som har försvunnit. Min lilla bebis är plötsligt ingen bebis längre utan fyllde 1 år igår. Ett år. Ofattbart. Vart tog det året vägen? Nu är han istället ett litet barn med egen vilja som lär sig att gå. Och snart är han ett litet dagisbarn. Älskade lilla Ossi, så mycket vi har gått igenom detta året.
Och jag då? Jag har äntligen hittat mig själv. Mår bra i mig själv, går min egna väg. Låter ingen trampa på mig. Ser ljust på framtiden även om det inte alls blev som jag hade tänkt mig. I höst börjar nämnligen ett helt nytt liv för mig. Jag hoppas att jag vänjer mig snabbt, men är helt övertygad om att jag klarar det fint. Jag är så otroligt mycket starkare nu, positivare och lugnare.

Ett år senare. Och inte visste jag då att livet skulle se ut som det gör nu. Däremot är jag väldigt nyfiken på hur livet ser ut om ytterligare ett år. Jag bara hoppas att det mesta har ordnat upp sig då.

Dottertid.

Idag fick jag äntligen egentid med min lilla Mira. Vi behöver det mer än någonsin. Hon är pappas tjej. Skriker ofta ofta efter honom och på sista tiden har hon börjat slå mig och säga att jag är dum.

Vi tog bussen till min plastbror (han var fosterbarn hos oss när jag var liten) och hans familj. Han har en dotter som är jämngammal med Mira, så hon var överlycklig.
Och så mysigt och bra vi haft det. Min finaste tjej. Världens snällaste var hon. Inga problem alls. Bara hon och jag. Och jag njöt också. Att äntligen kunna ge henne full uppmärksamhet. Underbart. Jag hoppas på fler såna tillfällen i sommar!

Sommaren som bara regnade bort.

Är det här ett skämt eller?
Man brukar säga att sommaren regnar bort, men det här är ju överdrivet! Jag brukar sällan klaga på sommaren, men nu är även jag less. Man vill ju inte ens gå ut!
Och ja. Sitta hemma med två små illbattingar dagarna i enda är definitiv ingen höjdare. Dessutom är jag själv så himla rastlös att jag snart klättrar på väggarna. Bokstavligen.

Men trots det så är jag ändå glad. Mycket har hänt på kort tid och jag känner själv hur jag har vuxit, blivit starkare och därmed förändrats. Jag står mycket stadigare nu. Viker mig inte, är inte rädd att säga ifrån. Går min egen väg.

Med det sagt så hoppas jag att ni hittar på något kul i regnet, tills vi hörs nästa gång!

Cykel.

I lördags var det barnkalas för mina små. Ja, lika bra att slå ihop det eftersom Ossian fyller bara 15 dagar efter storasyster. Och så slipper folk planera in ett kalas mitt i semestern.
Två glada barn var det. Även fast Ossian inte förstod mycket av alla paket så var han minst lika lycklig som Mira. För övrigt är det väldigt tacksamt att ge presenter till en tre åring. Hon blir precis lika glad för varje grej hon får.

Men en sak var ju bättre än allt annat. Farmor kom med en cykel. En stor cykel. Två hjuling med stödhjul. Och tjejen grejar på en gång att cykla på den! Svänger runt, bromsar och trampar på. Inga problem. Stora tjejen!

Instahoe.

Har tappat bloggsuget lite. Beror väl på sommaren. Men mina vänner, ni kan följa mig på instagram ju! Där händer det iallafall mer än här.
@soffifie

Om jobb.

Då och då kommer dagar då jobbångesten inte är nådig. Idag är en sån dag.
Om en månad (lite drygt) börjar Ossian på dagis. Då måste jag ha ett jobb. Och mejlen med "nej tack" trillar in varje dag.

Jag vet att man inte får ge upp. Och det gör jag verkligen inte. Jag har liksom inget val. Jag MÅSTE ha ett jobb.
Men ibland känns det tungt och meningslöst. Kan jag inte bara hitta nånting som passar mig? Gärna snart.