Förskolan.

I fredags damp den ner. Beskedet om att Ossian fått dagisplats. Lättnad och glädje över att han är välkommen till samma dagis där Mira går. Samtidigt väldigt mycket ångest.Min älskade lilla bebis. BEBIS! Åh. Han kommer bara vara en liten liten ettåring när han börjar. Alldeles för liten egentligen tycker jag. Jag önskar att han fick vara 1,5 som storasyster var när hon började. Men jag skulle bli tokig av att gå hemma i ett halvår till. Dessutom behöver jag pengarna från ett riktigt jobb.

Och ja, där kom ju nästa ångest. Jobb. Jobbet som jag inte har. Jobbet som jag hoppas att jag för allt i världen har i augusti när det är dagispremiär.
Vissa dagar är jag positiv, söker massor med jobb och känner mig självsäker. Andra dagar är det bara ångest. Jag kommer aldrig få ett jobb, vem vill anställa en småbarnsmamma som inte kan nånting osv.

Det kommer bli bra. Min lilla mammagris kommer säkert få det jättebra på dagis. Jag är ju inte orolig för dagiset i sig, det vet jag ju att vi trivs med. Jag är såklart orolig att han kommer gråta hela dagarna för att inte mamma är där. Men det kommer gå över, det vet jag.
Om jag kommer få ett jobb tills dess... Det vet jag däremot inte. Jag kan bara göra mitt bästa och be till högre makter att det är min tur nu.