En vecka som inte började så bra.

Jag lämnade barnen på förskolan i måndags. Vinkade hejdå (tänkte att det är idiotiskt att de ska ha springa något lopp runt huset, när det är blank is på ena sidan), gick till affären och handlade tre saker, betalade, gick ut och... Då ringde de.
Ossian hade såklart halkat, slagit i munnen ganska illa och det var nog bra om jag kom. Pulsen gick upp, men tänkte att det nog inte var någon fara.

Kliver in och Ossian sitter i famnen på fröken. Han gråter när han ser mig och när jag lyfter upp honom ser jag det. En stor flik hänger ifrån läppen. Under den döljer det ett stort jack. Beslutar att åka in för att kolla.
På akuten konstaterar de att det inte är någon idé att sy. Såret sitter mitt på läppen och kommer troligtvis bli snyggast om det får läka själv. Vi får en spruta för att kunna skölja rent, men läkaren upptäcker en lös framtand.
Mot tandläkaren då. Som tur är verkar tanden ha klarat sig. Inom ett par dagar ska den ha "rotat" sig igen om han inte äter något hårdtuggat.

På eftermiddagen kommer Mira hem igen. Då blir den lille glad. Tillbaka till sitt goa, glada jag. Han äter, leker och verkar oberörd om den giganstiska fläskläppen.

Idag är han åter på förskolan. Såret läker fort, svullnaden har gått ner massor och även om det ser otäckt ut, så ser det i alla fall bättre ut för varje dag.
Älskade liten. Man får så ont i hjärtat. Blodet på overallen. Den där läppen som bara hängde. De där rädda, ledsna ögonen.