Life goes on.

Jag är glad. Jag skrattar. Jag gör roliga saker och njuter av livet, ledighet och sommar.
Men så är jag rätt trött också. Trött på sommaren som är helt värdelös. Trött på tillvaron. Trött på dessa bråk.
Men livet går vidare. Och här får ni ett smakprov på hur dagarna ser ut. För er som inte följer mig på instagram (soffifie heter jag där).

Ett år senare.

Det har hänt galet mycket på ett år. Inte bara är det magen (och rumpan) som har försvunnit. Min lilla bebis är plötsligt ingen bebis längre utan fyllde 1 år igår. Ett år. Ofattbart. Vart tog det året vägen? Nu är han istället ett litet barn med egen vilja som lär sig att gå. Och snart är han ett litet dagisbarn. Älskade lilla Ossi, så mycket vi har gått igenom detta året.
Och jag då? Jag har äntligen hittat mig själv. Mår bra i mig själv, går min egna väg. Låter ingen trampa på mig. Ser ljust på framtiden även om det inte alls blev som jag hade tänkt mig. I höst börjar nämnligen ett helt nytt liv för mig. Jag hoppas att jag vänjer mig snabbt, men är helt övertygad om att jag klarar det fint. Jag är så otroligt mycket starkare nu, positivare och lugnare.

Ett år senare. Och inte visste jag då att livet skulle se ut som det gör nu. Däremot är jag väldigt nyfiken på hur livet ser ut om ytterligare ett år. Jag bara hoppas att det mesta har ordnat upp sig då.

Dottertid.

Idag fick jag äntligen egentid med min lilla Mira. Vi behöver det mer än någonsin. Hon är pappas tjej. Skriker ofta ofta efter honom och på sista tiden har hon börjat slå mig och säga att jag är dum.

Vi tog bussen till min plastbror (han var fosterbarn hos oss när jag var liten) och hans familj. Han har en dotter som är jämngammal med Mira, så hon var överlycklig.
Och så mysigt och bra vi haft det. Min finaste tjej. Världens snällaste var hon. Inga problem alls. Bara hon och jag. Och jag njöt också. Att äntligen kunna ge henne full uppmärksamhet. Underbart. Jag hoppas på fler såna tillfällen i sommar!

Sommaren som bara regnade bort.

Är det här ett skämt eller?
Man brukar säga att sommaren regnar bort, men det här är ju överdrivet! Jag brukar sällan klaga på sommaren, men nu är även jag less. Man vill ju inte ens gå ut!
Och ja. Sitta hemma med två små illbattingar dagarna i enda är definitiv ingen höjdare. Dessutom är jag själv så himla rastlös att jag snart klättrar på väggarna. Bokstavligen.

Men trots det så är jag ändå glad. Mycket har hänt på kort tid och jag känner själv hur jag har vuxit, blivit starkare och därmed förändrats. Jag står mycket stadigare nu. Viker mig inte, är inte rädd att säga ifrån. Går min egen väg.

Med det sagt så hoppas jag att ni hittar på något kul i regnet, tills vi hörs nästa gång!

Cykel.

I lördags var det barnkalas för mina små. Ja, lika bra att slå ihop det eftersom Ossian fyller bara 15 dagar efter storasyster. Och så slipper folk planera in ett kalas mitt i semestern.
Två glada barn var det. Även fast Ossian inte förstod mycket av alla paket så var han minst lika lycklig som Mira. För övrigt är det väldigt tacksamt att ge presenter till en tre åring. Hon blir precis lika glad för varje grej hon får.

Men en sak var ju bättre än allt annat. Farmor kom med en cykel. En stor cykel. Två hjuling med stödhjul. Och tjejen grejar på en gång att cykla på den! Svänger runt, bromsar och trampar på. Inga problem. Stora tjejen!

Instahoe.

Har tappat bloggsuget lite. Beror väl på sommaren. Men mina vänner, ni kan följa mig på instagram ju! Där händer det iallafall mer än här.
@soffifie

Om jobb.

Då och då kommer dagar då jobbångesten inte är nådig. Idag är en sån dag.
Om en månad (lite drygt) börjar Ossian på dagis. Då måste jag ha ett jobb. Och mejlen med "nej tack" trillar in varje dag.

Jag vet att man inte får ge upp. Och det gör jag verkligen inte. Jag har liksom inget val. Jag MÅSTE ha ett jobb.
Men ibland känns det tungt och meningslöst. Kan jag inte bara hitta nånting som passar mig? Gärna snart.

Tre år.

21.05. Efter att ha väntat hela dagen på värkar och bebis så kom hon äntligen. En timme med värkar och sen blev jag mamma för första gången i mitt liv.

Grattis min älskade dotter. Världens finaste Mira. Idag är din tre årsdag.

För tre år sedan...

Befann jag mig på Södertälje sjukhus. I ett rum på förlossningen. Uttråkad och rastlös. Gravid. Barnmorskor som sprang in på rummet stup i kvarten. Nål i armen. Dropp. Ctg-maskin på magen.
Men utan det minsta ont. Inte ens litegrann. Ingen som helst antydan till en förlossning. Ändå fick jag inte gå därifrån. Fast åka hem var det enda jag ville.

Ni som hängt med vet att vattnet gick fyra veckor för tidigt, i vecka 35+5 för att vara exakt. När vi åkte in rusade hjärtljuden upp på 200 för att sekunden senare åka ner till 4-5. Min puls var hög och i det där lilla kala rummet på sjukhuset så började jag bli lite nervös. Jag upprepade hela tiden, hela natten, "Bara bebisen mår bra. Bara den är frisk!" Det var det enda som betydde någonting.
Och i samma stund som vi blev flyttade till ett eget rum, när vi fick veta att vi fick stanna där och inte behövde åka iväg till neonatal på ett annat sjukhus, så stabiliserades hjärtljuden. Och jag lugnade mig lite.

Men för tre år sedan var jag alltså gravid i vecka 35+6. Väntade ivrigt på värkar. Bara någonting hände, så uttråkad som jag var. Dagen efter skulle jag bli igångsatt om det inte drog igång av sig själv (vilket det aldrig gjorde).
De här dagarna kommer jag alltid att minnas. När vattnet gick, den förbannat tråkiga torsdagen på sjukhuset. Och så morgondagen. Den bästa och största dagen i mitt liv.

Hej sommaren!

Börjar nya veckan med en bra natt! Ossian vaknade bara en gång och sen tog han sovmorgon till klockan sju. Sånt som uppskattas galet mycket när man är van att kliva upp klockan fem.
Mira har också tagit sovmorgon och sover än. Härligt!

Nu har vi semesterfeelings och försöker ta dagen lite som den kommer. Ossian leker och jag ligger bredvid, en mysig morgon. Just den här veckan har vi inte mycket planer förutom kalasandet, såklart.

Nu är det sommar på riktigt.

Mira är hemma på sin första sommarlovs dag. Ja, det heter säkert inte sommarlov förrän man börjar skolan, men vi säger det ändå!

Om några dagar är det dags för 3års kalas. Annars är sommaren rätt oplanerad med bara några små utflykter. Ossians första födelsedag också, såklart. Ganska skönt, men jag hoppas på att kunna njuta av min allra sista föräldralediga sommar till max. Det borde inte vara så svårt va? En dag på stranden så är jag lycklig.

Om kärleken till sina barn.

Varje morgon när vi vaknat, står i köket och fixar frukost så har jag alltid båda barnen med mig. Ossian sitter i sin stol och Mira står på en pall bredvid för att hjälpa till. Och varje morgon när jag står där så slås jag av hur mycket jag älskar de där små. Jag pussar på dem, kramar dem, talar om hur mycket jag älskar dem. Så mycket att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Ibland hoppar och studsar jag av kärlek och lycka också. Om det är någon som undrar eller letar efter ett lyckorus, så är det just kärleken till sina barn. Ingenting slår det. Ingenting. Och där i köket, klockan sju en vardagsmorgon är det så mycket kärlek att det skulle räcka till hela världen.
De två, mina två små fantastiska, härliga, fina, vackra barn. Utan er är jag ingenting. Och jag behöver aldrig något annat.


Förresten, galet tråkigt att Ni aldrig skriver något här inne längre. Eller ens gillar mina inlägg. Känns lite trist. Men ja, bloggen går i semestermood nu och det lär bli uppdateringar lite hipp som happ framöver.

Den historiska natten.

Och juste, jag var så upprymd över den härliga sommaren att jag helt glömde bort att nämna natten som precis varit.
Men den är värd ett eget inlägg. Vi kom hem efter läggning igår, så barnen somnade senare än vanligt. Ossian drack sin välling och somnade strax efter 20.00. Sen sov han. Sov sov sov. Tills klockan var 5.30 i morse.

Halleluja! Han sov en hel natt! För första gången i hans liv. Elva månader tog det. (Vi ignorerar att han sen tog morgon halv sex och detta förmodligen var en engångshändelse.) Ungen sov! Nio timmar i sträck! Borde vara på löpsedeln över hela landet.

Strandlivet.

Igår fick Mira sluta tidigt från dagis. Vi åkte direkt ut till min bror för bad och grillat. Andra doppet för i år! Betydligt skönare än förra gången var det också.
Min bror bor i en stuga på landet med typ 200 m till en privat liten strand. Så himla mysigt. Just nu är min mamma och lillebror på besök där också. Vi njöt hela dagen och kände visst lite sommarfeelings, på riktigt!

Idag fick Mira vara ledig. Vi ska med till den riktiga stranden! Sommar, ljuvliga sommar.
Nu längtar jag bara efter en iskall cider på en varm uteservering i kvällssolen.

Om den egna viljan.

Att Mira är bestämd och har en egen vilja, det har vi sett många gånger. De flesta som har en av varje brukar säga att tjejerna är värst. Men alltså jag vet inte...

Ossian första ord var varken mamma eller pappa. "Däh!" säger han flera flera gånger om dagen OCH pekar på det han vill ha. Pekar och upprepar sig tills han får det han är ute efter. Och får han inte det så blir han arg. Skriker och gråter.
Det är skit kul att han faktiskt kan visa vad han vill. Han pekar på leksaker som han inte når, på vattenflaskan när han äter eller på maten som vi äter.
Men han har alltså redan en egen vilja. Och bestämd är han. Och han har inte fyllt ett år än.

Det är en stor dag imorgon.

Imorgon ska jag som vanligt lämna Mira på dagis. På vanliga stället. Däremot ska jag hämta henne på den andra avdelningen på eftermiddagen. Avdelningen för stora barn. Under dagen ska de nämligen, tillsammans med Mira, flytta över hennes saker och vips så blev hon plötsligt jättestor!
Det här har hon sett fram emot så mycket. Vi har pratat om det länge och hon har varit där med jämna mellanrum. Dessutom går ju hennes bästis där. Hon fick flytta över för några veckor sedan och Mira har saknat henne massor, även fast de setts ute på gården.
Stor dag imorgon. Min lilla flicka blir stor.

Paus.

Bloggen fick en paus under helgen.
Egentligen finns det massor att skriva om. Upp och nervända livet jag lever. Jag står inför mitt livs kanske svåraste beslut. Ett val som jag önskar så att jag bara slapp ta. Jag velar hela tiden. Fram och tillbaka. Men någonstans måste jag ju följa magkänslan, följa hjärtat. Det har jag lärt mig.
Men jag vet inte vart känslorna är. Jag vet inte vad som känns rätt. För just nu känns allt bara fel. Alla vägar känns fel. Men en vacker dag så måste jag ju ta ett beslut. Då hoppas jag bara att jag väljer rätt.

Tills dess så fortsätter jag göra sånt som jag mår bra av, som jag blir glad av. Där ingår såklart att vara med och hitta på roliga saker med mina barn, det hoppas jag att ni förstår. Men jag har brytt mig så mycket om alla andra. Till ingen som helst nytta. Jag behöver verkligen ta hand om mig själv nu. Och mina fantastiska barn.
Och det är precis vad jag tänker göra.