För tre år sedan...

Befann jag mig på Södertälje sjukhus. I ett rum på förlossningen. Uttråkad och rastlös. Gravid. Barnmorskor som sprang in på rummet stup i kvarten. Nål i armen. Dropp. Ctg-maskin på magen.
Men utan det minsta ont. Inte ens litegrann. Ingen som helst antydan till en förlossning. Ändå fick jag inte gå därifrån. Fast åka hem var det enda jag ville.

Ni som hängt med vet att vattnet gick fyra veckor för tidigt, i vecka 35+5 för att vara exakt. När vi åkte in rusade hjärtljuden upp på 200 för att sekunden senare åka ner till 4-5. Min puls var hög och i det där lilla kala rummet på sjukhuset så började jag bli lite nervös. Jag upprepade hela tiden, hela natten, "Bara bebisen mår bra. Bara den är frisk!" Det var det enda som betydde någonting.
Och i samma stund som vi blev flyttade till ett eget rum, när vi fick veta att vi fick stanna där och inte behövde åka iväg till neonatal på ett annat sjukhus, så stabiliserades hjärtljuden. Och jag lugnade mig lite.

Men för tre år sedan var jag alltså gravid i vecka 35+6. Väntade ivrigt på värkar. Bara någonting hände, så uttråkad som jag var. Dagen efter skulle jag bli igångsatt om det inte drog igång av sig själv (vilket det aldrig gjorde).
De här dagarna kommer jag alltid att minnas. När vattnet gick, den förbannat tråkiga torsdagen på sjukhuset. Och så morgondagen. Den bästa och största dagen i mitt liv.