Mysigt.

Ledig fredag. Och jag ser verkligen fram emot en härligt mysig helg. Vi ska baka pepparkakor, plocka fram stjärnorna och sätta i fönstren, titta på skidor, Mira ska åka skridskor och kanske hinner vi med en sväng i pulkabacken också.

Jag har fortfarande huvudvärk, men inte lika extrem som igår. Så jag ska försöka dra fram dammsugaren och ta ett varv. Med två vildar hemma, ho ho. Jag kanske får ett rum gjort i alla fall.

Snö och annat.

Världens lyckligaste lilla 3åring gick till förskolan idag. Det var ju snö ute! Jösses, det var länge sen jag såg henne så himla lycklig. Ögonen glittrade, ett stort stort leende. Sen skuttade hon, gjorde snöboll, snöängel och kastade sig i snön. Vilken otroligt härlig syn. Att lite vitt puder kan göra en liten tjej så glad och lycklig att hon studsar fram.

Jag är glad för snön, jag med. Däremot blev jag ju snabbt påmind om hur kul det (inte) är att köra barnvagn i snön. Heh, snart får nog Ossi också gå.
Dessutom vaknade jag upp med fruktansvärd huvudvärk idag. Känner mig stel och lite slö. Och så ska jag ut och övningsköra i halkan. Det blir spännande!

En helg och nu väntar vardag.

Ledigt. Barnmys. Skratt. Bus. God mat. Bortbjudna. Skidor på tvn. Vin. Spel. Dans. Soffmys.
För att sammanfatta helgen.

Imorgon väntar jobb för mig. Har jag sagt det? Jag har fått en timvikare tjänst och jag ser verkligen fram emot att få jobba de allra första timmarna där imorgon! Lite extra då och då, men det är bättre än ingenting.

Skiter i allt.

För ikväll ska jag råda bot på tröttheten med en flaska vin och dans. Blir nog bra.

Dör tröttdöden.

Jag är trött hela tiden. Jag sover som en klubbad säl, men vaknar flera gånger. Av Ossian, av drömmar eller ibland av Mira.
Jag så trött att jag knappt kan öppna ögonen när det är morgon.
Sen kommer dagen och jag gäspar mig igenom den. Lagom till tre tiden, när jag ska hämta barnen, är jag så trött att jag kan somna sittande.
Dagen går som i en dimma och jag slocknar runt 22.

Varför är jag så trött?! Är det mörkret? Tristess?
Förbannat irriterande i alla fall. Jag vill ju bara sova hela tiden.

Tillbaka där allting började.

Idag åkte jag tåg till min hemort. Det har jag inte gjort på hundra år. Åtminstone inte på tio år. Det var en märklig och väldigt mäktig känsla. Plötsligt kände jag mig som 15 år igen. Alla känslor rusade över mig och jag kände mig trygg, tillfreds och varm inombords där jag gick på mina gamla gator.
Jag trivdes där. Och trivs där fortfarande. Och kanske att en del av mig vill tillbaka dit. Inte tillbaka till tonåren, men tillbaka till min trygghet. Till gatorna jag gick på, till skogarna jag lekte i. Till min lilla fina hemort.
Det växte någonting i mig idag. Jag har länge velat lämna det här ghettot där människorna skjuter ner varandra på gatorna i tid och otid. Men trodde aldrig att jag skulle längta tillbaka dit. Det gör jag nu. För en del av mig skulle så gärna vilja ge det till mina barn.
Plötsligt kändes allting så självklart. Det är ju där jag hör hemma.

Drömmar.

Är inne i en period där jag drömmer väldigt mycket. Jag är en sån som i perioder kommer ihåg precis allt jag drömt.
I natt var det intensivt, ifall från styckmord, nagelfix, vänner och gamla sår som revs upp. Ja, men ni hör ju. Känner mig helt slut.

Idag väntar roliga saker. Därför måste jag sätta fart nu, för jag ska iväg direkt efter att jag lämnat barnen.

För i min värld är ingen perfekt.

Människor som måste hävda sig. Som måste skryta om hur bra de har det. Hur livet är så vackert, så underbart, så fantastiskt. Hur deras vänner är de bästa man kan ha, hur de bara fokuserar på det som är positivt, hur de älskar att vara singlar eller hur de älskar att vara sambos. Hur fantastiska barn de har, hur mycket de älskar sitt jobb och hur otroligt rolig fest de varit på.

Klart att man ska se positivt, vara nöjd och glad med livet. Men på riktigt, i vems liv är allting perfekt? Där man inte längtar efter någonting annat. Där man aldrig har ett problem. Där man aldrig ligger sömnlös för huvudet består av bara kaos. Där man vissa dagar bara vill dra täcket över huvudet.
Jag tror inte på det. Och jag förstår inte varför man inte kan säga det, som om det vore en tabu, en skam att må lite dåligt. Att ha lite ont i hjärtat. Eller att bekymra sig lite.
Hey, vi är väl bara människor. Och i min värld är ingen perfekt.

Vila och massa annat.

Så trött idag att jag knappt orkade upp med barnen i morse. Det händer typ aldrig att jag somnar om när hela sängen är full med ungar. Det gjorde jag idag.
Så nu har jag gjort det enda rätta, bäddat ner mig i soffan och drar ut lite på allt det där som måste göras.

Gäller att piggna till för sen måste jag springa på stan och göra viktiga saker.

Trassel.

Jobb, pengar och körkort i en salig röra. Ångestladdad blandning. Hatar det. Fullkomligt hatar att pengar kan ha så stor inverkan och påverkan på en.
Jag vill bara vara fri. Fri från den här tyngden på axlarna. Känner mig värdelös, dålig och hey - jag duger inte till någonting. En dålig dag idag, med andra ord. Väljer därför att söka jobb hemifrån idag, så tar jag världen med storm någon dag när självförtroendet inte ligger i botten.

Tills dess kan ni lyssna på den här låten. Fantastiskt.

En helg som flög förbi.

Fredagen var toppen! Helt galet kul. Jag älskar att jag trivs så himla bra med gänget, att jag är så bekväm och bara bjuder på mig själv.
Igår var jag dödsbakis. Mindre kul. Men åt i alla fall den obligatoriska bakis thai maten hos bästa L.

Idag är det segt. Just nu snövit på tvn och nerbäddad i soffan. Senare blir vi bjudna på mat, härligt!

Fredag.

Laddar upp inför kvällens festligheter. Taggad och ser fram emot kvällen! Känner att jag behöver det efter den senaste tiden. Bara få skratta och ha kul en kväll.
Den lilla svarta hänger framme och väntar på kvällen. Jag ska faktiskt hoppa i duschen redan nu och raka benen. Och gud vad trist det är. Raka benen alltså! Funderar på att göra en lady dahmer och helt enkelt skita i det.
Fast när jag tänker efter... Nja.

Tokiga barn.

Bild från mars 2012.

När Ossian var liten (mindre) var jag nästan övertygad om att han skulle bli lugnare än storasyrran. Så fel jag hade. Den här lille mannen är mer vild än tam. Han lärde sig gå, sen lärde han sig springa. Och sedan dess så springer han bara. Överallt, hela tiden. Han springer tills det tar stopp. Eller tills han trillar. Vilket han gör nästan jämt. Balansen är inte den bästa, dessutom har han inte lärt sig att ta emot sig. Varje dag (jag skojar inte) så trillar han och slår i munnen eller näsan. Att han har fläskläpp eller att det blöder från hans mun är mer vardag än ovanligt numera.
För någon vecka sedan så drog vi fram en madrass och la precis under soffan. Där låg Mira bland alla kuddar och tittade på film. Då passade han på. Klättrade upp i soffan, sedan sprang han (bokstavligen!) rakt ut och ner på madrassen. Kiknade av skratt och gjorde samma sak igen.

Igår tittade vi på Rampfeber, ett barnprogram där de får göra allt möjligt inför publik (typ dansa, trixa osv). Där var det några som jonglerade, dansade och stod på händer. Mira stod framför tvn och försökte härma. Jag skrattade lite och tänkte "bara hon inte försöker göra frivolter sen".
Och sen, ja plötsligt så stod ungen på händer. Inte med huvudet i golvet, men benen upp i luften även om de inte sträckta. Självklart slutade det med att hon slog över och landade på rygg. Lite chokad, men lika glad ändå.
Sen stod hon på händer hela kvällen. Fast med lite hjälp. Hon ställde sig på händer, sparkade upp benen och jag tog emot. Om och om igen. Hon är en riktig liten cirkusapa.
Får kanske satsa på gymnastik? Hon älskar ju att hjula, göra kullerbyttor och nu även stå på händer.

Tokiga barn!

I en positiv värld.

Tänk att livet kan kännas så mycket lättare bara man tänker i rätt banor. Jag är ibland urusel på det. När vintern och mörkret drabbar mig, så brukar jag bara se nattsvart. För ärligt talat, vem blir lycklig av mörkret? Och ärligt talat, jag ser alltid svart eller vitt. Det finns inget mittemellan.
Men jag lär mig. Och efter all skit som varit så vägrar jag att ha en till sån vinter. Den här vintern ska bli bra, det har jag bestämt mig för.
Jag har så fina, fantastiska människor omkring mig som omringar mig med glädje, fina ord, skratt eller bara finns till. Jag har två alldeles underbara små barn. För varje dag som går så älskar jag dem ännu lite mer, fast det borde vara omöjligt.
Jag ser positivt på framtiden, jag kommer att ha ett jobb snart, allt kommer bli bra. Jag ska ta det där förbaskade körkortet, jag kommer att klara det.
Jag ser mig i spegeln och gillar det jag ser. Jag är bra. Allt kommer att bli bra. Och tills dess så tänker jag bara kämpa vidare, fokusera på det positiva, på allt som är fint, på allt jag har att se fram emot. På att livet inte är så illa trots allt.

Så idag fokuserar jag på jobbsök, fredagens festligheter och att planerna inför nyår kan bli mycket spännande och roliga.

Naglar.

Innan magsjukan kom och hälsade på så hann jag göra bästa L's naglar. Hon var ju först ut och det blev inte helt lyckat. Denna gång hade jag hunnit öva mer och därmed blev det ett bättre resultat. Bästa hittills faktiskt. Det betyder alltså att det blir bättre och bättre! Och så galet kul det är.

Nagelförlängning med tippar och akryl. Så kallad permanent fransk manikyr. Med andra ord så är det inget nagellack utan bara akryl!

Tacksam.

Som Ni kanske vet så är ju Ossian killen som aldrig sover en hel natt. Det har kanske hänt 2-3 gånger i hans liv. Vad det beror på? Inte en aning. Men oftast vaknar han en gång på natten i alla fall. Och sedan är det gärna morgon runt 6-rycket. Om inte tidigare.
Och ungefär nu så börjar detta tära otroligt mycket på mig. Att aldrig få sova en hel natt. Man blir liksom bäng i huvudet till slut.

Men inatt. Vi var borta på kvällen och kom hem senare än vanligt. Ossian somnade runt åtta (brukar lägga sig 19). Jag var riktigt seg och kröp i säng runt 22.30. Sen sov vi. Sov sov sov. Jag vaknade runt fem och blev förvånad över att han fortfarande sov. Somnade om och sedan vaknade jag 7.30 (!!) av att Ossi stod i sängen och ropade mamma.
Tack älskade gullunge. Som jag behövde den sömnen. Idag känner jag mig därför superpigg och rastlös. Passande på en söndag liksom.

Fredag.

Vi är såklart lediga idag. Och eftersom den här helgen skulle ha inneburit jobb, så är jag lite extra tacksam till de tre dagar ledigt vi har nu.
Ja, innan det är dagis och stenhårt jobbsök.

Just nu sover den minsta medan jag och Mira sitter i köket och målar.
Och apropå måla så ska jag nog måla naglar ikväll. Om jag orkar dvs. Ossian har vaknat rysligt tidigt de senaste dagarna och jag har sovit lite dåligt. Så jag ser faktiskt fram emot att få ligga på soffan en stund också.

Ett tips.

En av mina allra bästa vänner har, liksom jag, ett brinnande intresse. Fast hans intresse är långt ifrån naglar och nagellack. Han är också, liksom jag, nybörjare på hobbynivå. Men ändå riktigt duktig på det han gör.
Så kolla in hans hemsida; thomasmanssonfoto.com

En ovanlig torsdag.

Vi fick börja den här veckan med lite sjukstuga, så idag är första dagen som barnen är på dagis. Och imorgon är de lediga igen.
Men nåja. Jag är tillbaka framför datorn, jobbsök och skriver ansökningar. Ovant, trots att det inte alls var länge sen. Men det här med att lämna på dagis, gå hem och sedan gå och hämta igen. Det har jag typ glömt bort hur man gör? Ja, jag kommer väl in i det också.
Idag gäller det bara att vara så effektiv som jag bara kan. Några få timmar på mig att få så mycket som möjligt gjort. Men jag känner mig positiv, stark och glad. Det fanns ju en mening med detta också, så nu hoppas jag innerligt att jag kommer hitta någonting som passar mig. På riktigt.

Utan att gå in på detaljer.

Imorgon är det nya tag som gäller. Barnen går tillbaka till sina tider, jag återupptar jobbsökandet.
Men, det känns bra! Det känns faktiskt helt okej och det var helt enkelt inte meningen att jag skulle bli kvar där. Även om jag verkligen gillade det till en början. Men det funkade inte och nu är det nya tag.

Men jag är inte ledsen över det. Jag känner mig faktiskt glad, positiv och är redo för nya utmaningar! Håll bara tummarna för att jag inte behöver gå hemma så länge. Det orkar jag inte.

Vad jag skulle behöva nu.

Klä upp mig, kleta på eyeliner, dricka vin, dansa och skratta med fina människor. Glömma bort vardagen, få vara bara Sofie, få somna på kvällen med ett leende och vara nöjd.

Det har varit en tung helg. Och jag önskar mig inget annat än lite glädje nu.

All kärlek i ett litet rum.

"Mamma, kan du klappa på mig?"
Så kryper jag ner i den lilla vita sängen bredvid min stora lilla tjej. Ansikte mot ansikte, vi blundar och jag klappar henne på ryggen. Hon tar sin lilla hand och försiktigt stryker bort mitt hår ifrån ansiktet. Sen klappar hon lite på min arm innan hon kryper ihop som en liten boll och somnar.
Jag ligger kvar bredvid, tittar på denna vackra lilla människa. Hon är min. Jag är mamma till den här fantastiska lilla tjejen. Kommer jag någonsin förstå det?
Men det finns ingenstans, ingenstans i hela världen som jag hellre vill vara på än just där, just då. Och det är just där, i den lilla sängen, bredvid flickan i mitt liv som mitt hjärta exploderar av kärlek.

Men vad i!

I tisdagskväll på jobbet började jag hosta. Igår hostade jag lite.
Idag vaknar jag upp med ont i halsen, snorig och huvudvärk. Känner mig slö och seg i kroppen, och tidigt i morse hade jag en lite förhöjd temp. Men jag vågar inte titta igen, alla värktabletter är slut hemma. Dessutom är det rysligt opassande att vara sjuk lagom till helgen. Och lagom till jobb. Och igen. Var ju nyss hängig.

Får försöka vila och ta det lite lugnt idag. Så gott det går med två små hemma.