Tokiga barn.

Bild från mars 2012.

När Ossian var liten (mindre) var jag nästan övertygad om att han skulle bli lugnare än storasyrran. Så fel jag hade. Den här lille mannen är mer vild än tam. Han lärde sig gå, sen lärde han sig springa. Och sedan dess så springer han bara. Överallt, hela tiden. Han springer tills det tar stopp. Eller tills han trillar. Vilket han gör nästan jämt. Balansen är inte den bästa, dessutom har han inte lärt sig att ta emot sig. Varje dag (jag skojar inte) så trillar han och slår i munnen eller näsan. Att han har fläskläpp eller att det blöder från hans mun är mer vardag än ovanligt numera.
För någon vecka sedan så drog vi fram en madrass och la precis under soffan. Där låg Mira bland alla kuddar och tittade på film. Då passade han på. Klättrade upp i soffan, sedan sprang han (bokstavligen!) rakt ut och ner på madrassen. Kiknade av skratt och gjorde samma sak igen.

Igår tittade vi på Rampfeber, ett barnprogram där de får göra allt möjligt inför publik (typ dansa, trixa osv). Där var det några som jonglerade, dansade och stod på händer. Mira stod framför tvn och försökte härma. Jag skrattade lite och tänkte "bara hon inte försöker göra frivolter sen".
Och sen, ja plötsligt så stod ungen på händer. Inte med huvudet i golvet, men benen upp i luften även om de inte sträckta. Självklart slutade det med att hon slog över och landade på rygg. Lite chokad, men lika glad ändå.
Sen stod hon på händer hela kvällen. Fast med lite hjälp. Hon ställde sig på händer, sparkade upp benen och jag tog emot. Om och om igen. Hon är en riktig liten cirkusapa.
Får kanske satsa på gymnastik? Hon älskar ju att hjula, göra kullerbyttor och nu även stå på händer.

Tokiga barn!