Hejdå 2012.

Jag brukar sällan göra något stort av nyår. Lite överskattat, som jag tycker att det är. Förra året satt jag i sängen hos min mamma och ammade vid tolvslaget. Inte ett dugg ledsen över det.
Men år ska jag faktiskt dra på mig den lilla svarta och gå på fest. Vilket jag ser fram emot! Man vet inte hur länge det dröjer tills det blir tillfälle för nyårsfest nästa gång. Jag är dock genom förkyld, tjoho. Igår nös jag ungefär 3000 gånger, idag har jag knappt någon röst. Ännu mindre ikväll, kan jag tänka mig. Men hur som, jag är i alla fall pigg.

Mina små firar in det nya året tillsammans med mormor. Och de verkar minst sagt gå över förväntan! Jag pratade med de i morse och Mira är precis sådär glad som vi väntat oss. Det går bra för Ossian också, han sköter sig, sover hela nätterna och är glad. Men mormor är hans trygghet nu och han låter henne inte gå ur hans synfält.
De små godingarna - jag saknar dem så att det gör ont! Det är så tomt här hemma. Jag är verkligen halv utan dem.
Men den här dagen kommer gå fort, imorgon har jag förberett med massa läsk och godis för en bakis-dag på soffan. Sen så, börjar den nästan 50 mil långa resan till mormor och barnen.

GOTT NYTT ÅR! Hoppas att Ni får en jättefin dag och kväll, vad ni än hittar på.

Only lonely.

Mina älskade små har packat in sig i mormorns bil och åkt med henne till Värmlandsskogarna. Mira har tjatat om det här så länge nu, det är nog nästan bättre än julafton. I morse flög hon upp, klädde på sig, sen stod hon i fönstret och tittade och tjatade "när kommer mormor?". Hon har pratat om allt de ska göra, att hon ska sova i morbrors rum, att de ska åka pulka osv osv. Hon kommer nog få det alldeles underbart!
Min oro ligger istället hos lille Ossi, som inte förstår. Som satte sig i bilen och åkte iväg. Inga tårar, inget sånt. Men att han ska vara där i flera dagar, det förstår han ju inte. Även fast jag innerst inne vet att detta är en cool liten kille, han kommer anpassa sig fint, så känns det i hjärtat.

Och jag då? Jag har aldrig varit utan de såhär länge. Någon natt hit eller dit, men inte mycket mer än så. Ossian har sovit borta en enda gång. Mitt mammahjärta värker lite, jag saknar dem redan.
Men på onsdag ses vi. Då åker jag upp till min mamma och pussar ihjäl dem. Och tills dess ska jag... Ligga på soffan, äta god mat, trycka i mig godis, se på en film, fixa naglar, gå på fest, ha sovmorgon.

Give me a break.

I natt fick jag färdas tillbaka i tiden. Ungefär ett år. Jag fick känna på hur det var att ha en liten kolik-bebis igen. Något jag gärna önskat jag aldrig skulle behöva uppleva igen. Men Ossian skulle till varje pris inte sova, trots att han var så trött, så trött. Vid fem-tiden imorse somnade vi. Ä N T L I G E N.
Tyvärr verkar denna kväll och natt inte börja mycket bättre. Ossian är världens lättaste att lägga. Han dricker sin välling i sängen, sen sover han. Ikväll skriker han. Ropar, skriker, ropar, skriker. Fan alltså. Jag orkar inte en natt till.

Men trots det så känner jag mig ändå glad och nöjd. Har haft så fina dagar och har så mycket roligt framför mig.
Något mindre kul är dock att min mobil krånglar och måste lämnas in i morgon. Det kommer bli några jobbiga dagar utan min älskade telefon. (Hur överlever man utan en?)

Långledigt.

Vi har tagit julledigt nu, jag och barnen. De ska inte tillbaka till dagis förrän den 14e januari! Snacka om lyx. Jag har däremot några nagelkunder inplanerade under mellandagarna, men det gör mig absolut ingenting. Det tycker jag ju bara är roligt!

Vi börjar ledigheten med förkylning. Det hostas och snoras från alla håll, men det är väl lika bra att vi tar det nu. Då kanske vi är pigga till jul!

Om julen.

Julen närmar sig. Och nu känner jag mig lugn igen. Alla julklappar är fixade, alla kläder klara (ja, jag planerar vad vi ska ha på sig en evighet innan). Kvar är bara den maten som vi ska köpa. Och så ska klapparna slås in. Men det tycker jag bara är roligt, så det gör jag någon kväll bara.
Nu ser jag fram emot julafton. Jag blir som ett litet barn såhär dagarna innan. Jag ser längtar till det så mycket, trots att man faktiskt inte är barn längre. Men jag älskar att vara tillsammans med min stora grekiska galna familj. Och jag älskar att se barnen få alla klappar. Och jag älskar Kalle Anka (med eller utan svart liten gubbe). Och jag älskar julklappsspelet.
Snart är vi där.

Om tabun. Och hur allt kan ändras.

För första gången på länge så skriver jag direkt ifrån hjärtat. Utelämnar mig lite.

Man blir mamma. Det är meningen att man ska älska och avguda det där lilla barnet. Men om man inte gör det då?
Jag grät många kvällar över att jag inte älskade Ossian. Att jag inte kände de där moderskänslorna för honom. Han var en skrikande bebis som jag var tvungen att ta hand om, men ibland ville jag bara ge bort honom. Han var ju mitt barn, varför älskade jag inte honom? Vad var det för fel på mig?
Idag kan jag förstå varför. Situationen med pappan som var helt ohållbar, helt ur balans. Ossians kolik i kombination med min otroliga sömnbrist. Allt jag ville var att sova. Men det var ju pga honom som jag inte kunde sova. Och då blev jag arg på min lilla bebis.
Jag tog hand om honom. Jag gjorde precis som man ska göra. Jag tröstade, ammade, vaggade, vysjade. Men jag älskade inte.

Ossian var nästan fyra månader när jag för första gången sa att jag älskade honom. Jag kramade om honom, grät och sa de magiska orden. Och sedan dess har jag älskat honom mer och mer för varje dag.
Koliken gick över, jag fick sova (någorlunda i alla fall) och plötsligt växte det fram en go liten personlighet ur denna lilla pojken. Jag skulle aldrig ge bort honom. Jag älskar honom oändligt, han är den finaste, härligaste lilla kille jag vet.
För det är precis vad han är. En glad liten skit, som gärna springer fram, klättrar överallt och med enormt mycket vilja. Men han får så många komplimanger för det där leendet, där han visar sin söta glugg mellan framtänderna. Alla säger att han jämt är så glad, och det är precis så jag känner honom nu. Han är mitt lilla charmtroll som alltid får mig på bra humör, bara genom att finnas till.

Stressigt.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med julstress. Jag bara njuter, inte ett dugg stressad.
Tills nu.

Mira ligger däckad i feber. Det innedär såklart att hon måste vara hemma ifrån dagis. Vilket innebär att allt där som jag måste göra (sjukt mycket, jag skojar inte), måste jag på något mirakulöst vis göra på minimalt med tid. Jag brukar aldrig vara såhär sent ute, men i år har jag av någon anledning dragit ut på allt. Ja, allt. Så himla smart, Sofie. Spara allting till sista veckan.
Men ja, det ska nog gå. Hoppas jag. Om jag klonar mig. Í vilket fall som helst så blir det ju jul om en vecka ändå. Och det, Det ser jag fram emot!