Give me a break.

I natt fick jag färdas tillbaka i tiden. Ungefär ett år. Jag fick känna på hur det var att ha en liten kolik-bebis igen. Något jag gärna önskat jag aldrig skulle behöva uppleva igen. Men Ossian skulle till varje pris inte sova, trots att han var så trött, så trött. Vid fem-tiden imorse somnade vi. Ä N T L I G E N.
Tyvärr verkar denna kväll och natt inte börja mycket bättre. Ossian är världens lättaste att lägga. Han dricker sin välling i sängen, sen sover han. Ikväll skriker han. Ropar, skriker, ropar, skriker. Fan alltså. Jag orkar inte en natt till.

Men trots det så känner jag mig ändå glad och nöjd. Har haft så fina dagar och har så mycket roligt framför mig.
Något mindre kul är dock att min mobil krånglar och måste lämnas in i morgon. Det kommer bli några jobbiga dagar utan min älskade telefon. (Hur överlever man utan en?)