Man blir mamma. Det är meningen att man ska älska och avguda det där lilla barnet. Men om man inte gör det då?
Jag grät många kvällar över att jag inte älskade Ossian. Att jag inte kände de där moderskänslorna för honom. Han var en skrikande bebis som jag var tvungen att ta hand om, men ibland ville jag bara ge bort honom. Han var ju mitt barn, varför älskade jag inte honom? Vad var det för fel på mig?
Idag kan jag förstå varför. Situationen med pappan som var helt ohållbar, helt ur balans. Ossians kolik i kombination med min otroliga sömnbrist. Allt jag ville var att sova. Men det var ju pga honom som jag inte kunde sova. Och då blev jag arg på min lilla bebis.
Jag tog hand om honom. Jag gjorde precis som man ska göra. Jag tröstade, ammade, vaggade, vysjade. Men jag älskade inte.
Ossian var nästan fyra månader när jag för första gången sa att jag älskade honom. Jag kramade om honom, grät och sa de magiska orden. Och sedan dess har jag älskat honom mer och mer för varje dag.
Koliken gick över, jag fick sova (någorlunda i alla fall) och plötsligt växte det fram en go liten personlighet ur denna lilla pojken. Jag skulle aldrig ge bort honom. Jag älskar honom oändligt, han är den finaste, härligaste lilla kille jag vet.
För det är precis vad han är. En glad liten skit, som gärna springer fram, klättrar överallt och med enormt mycket vilja. Men han får så många komplimanger för det där leendet, där han visar sin söta glugg mellan framtänderna. Alla säger att han jämt är så glad, och det är precis så jag känner honom nu. Han är mitt lilla charmtroll som alltid får mig på bra humör, bara genom att finnas till.
Kan inte du berätta vad som hände förra hösten som fick dig att må så dåligt?
SvaraRaderaDet är tabu som du säger, men du är långt ifrån ensam. Har hört flera som inte omedelbart älskat sitt barn. Som tur är kommer det ju med råge efter ett tag.
SvaraRaderaKram fina Sofie som vågar berätta!