Det som för åtta månader sen var ett stort öppet sår, har idag läkt ihop. Det blöder inte längre. Jag gråter inte längre. Jag har inte längre ont.
Däremot kommer jag aldrig glömma. Aldrig förstå. När jag tänker på det, när jag läser mina svarta ord, så finns det bara en enda sak som far genom mitt huvud - "det här finns inte i min värld". Det är så ofattbart. Jag kan fortfarande inte förstå att det hänt. Att det inte bara var någon hemsk mardröm.
Men det finns där. Och kommer alltid att finnas där. För vad som än händer så blir det aldrig ogjort. Vad som än händer så kommer känslan från den där morgonen alltid att finnas så nära.
Och även fast jag inte vill så känner jag fortfarande enormt mycket ilska och avsky. Att jag lät mig trampas på.
Man lär sig något av allt. Och jag har lärt mig massor. Jag kommer aldrig låta någon trampa på mig igen. Jag kommer låta någon förstöra mig så. Jag är så mycket starkare nu.
En blogg om mig, naglar, funderingar men kanske mest om mina små. Mira -09 och Ossian -11, båda födda mitt i den svenska sommaren.
Hej, jag har halkat in på din blogg via någon annan, minns inte vilken. Tycker du verkar vara en riktig kämpe, vet ju inte exakt vad som hänt, men har själv en liten son i din ålder och tycker det vore tufft att ta hand om honom på egen hand. Och du har två! Kram, Annika
SvaraRadera