Om att inte vara djup.

Barnen sover. Jag sitter ensam en lördagkväll. Egentligen skulle jag kunna vara jättedjup. Skriva alla de där känslorna och tankarna som flyger runt.
Men någonting hände. Jag känner inte längre något sug efter att skriva. Jag känner mig inte längre bekväm med att skriva. Eller ens säga vad jag tycker.
Jag uppfattas nog som ytlig. Kall eller kanske mitt favoritord loj. Det är jag inte. Jag orkar bara inte gräva i saker som jag så länge har grävt i. Jag orkar inte gråta varenda gång någon frågar hur jag mår. Det är så mycket som jag vet att jag måste bearbeta. Och jag vet att jag måste göra det mamma bad mig om, prata med någon. Få ösa ur mig allt. Alla känslor, alla tankar. Allt allt allt.

Jag måste nog det. Även fast jag överlag mår bra idag. Även fast jag faktiskt skrattar från hjärtat flera gånger varje dag. Även fast hjärtat känns mycket lättare nu. Även fast det mesta faktiskt gör mig glad och lycklig.
Trots allt, så måste jag nog få ur mig allt det här. Om jag någonsin ska kunna gå vidare.