Stopp!

Livet liksom bara passerar. Dagarna går utan att jag hinner reflektera över det.
Men nu börjar det bli skrämmande nära. Om ynka två veckor börjar Ossian på dagis. Och jag måste ha ett jobb.

Det är mycket tankar kring det nu. Egentligen tycker jag ju att Ossi är alldeles för liten för dagis. Han ska inte behöva vara där hela dagarna. Men när det inte finns några andra alternativ så måste jag helt enkelt vänja mig vid tanken. Pappan kan inte vara ledig och jag behöver snarast ett jobb så jag kan försörja mig.
Och där är alltså nästa grej. Ett jobb. Nu nu nu. Det gnager i mig hela tiden. Oroar mig hela tiden. Bara några få dagar kvar och jag står plötsligt utan någon som helst inkomst. Inte bra. Verkligen inte bra.