Lördag.

Befinner mig i någon slags dvala just nu. Inte helt vaken alltså.
Vet inte om det beror på att jag har en veckas riktig dålig sömn bakom mig och bara längtar ihjäl mig efter att få sova en natt. Eller varför inte sovmorgon. Eller om det beror på att jag knappt ätit något annat än frukost idag.

Försöker ladda upp iallafall inför lite festligheter ikväll. Hade planer på att platta håret för omväxlingsskull. Men alltså, regn. Och plattat hår. Två saker som inte hör ihop när man har galet självlockigt.
Så kanske stod jag i en halv timme och försökte göra denna fläta helt i onödan.

En helt vanlig fredagkväll.

Barnen sover i sina sängar. Jag har tvn på utan ljud (alltid), lyssnar på spotify på datorn och på bordet framför mig står min låda med alla nagelprylar och väntar på mig, bredvid ett glas cola. Det blir nog bara enfärgat även denna gång, men det är lika kul ändå.
En helt vanlig fredagkväll i mitt hem alltså.

Om höstens vackra färger.

En riktigt seg morgon. Jag är så himla trött hela tiden. Men efter en stund vaken och när solen dessutom kom fram så piggnade jag till!
Just idag älskar jag hösten. Det är sådär lagom kallt, man kan ha en höstjacka utan att frysa ihjäl. Solen skiner och de färgade bladen blänker i ljuset. Hela världen full av färger. Så himla vackert. För det är det ju. Alla våra fina årstider, så himla vackra. Tänk att i vissa länder så får de aldrig uppleva detta. Jag är inte alls förtjust i mörkret, men jag älskar alla tända ljus. Jag älskar dagarna då solen faktiskt visar sig. När träden ändrar färg, när jag kan linda in mig i en mysig halsduk, när gräset fortfarande är grönt, när Mira skiner av glädje när hon hoppar i alla vattenpölar, när jag får krypa ner under en filt i soffan och dricka en kopp te.

Såhär vackert är det utanför mitt fönster just nu.

Gäääsp.

Den här natten alltså... Ossian vaknade tre gånger och Mira två. Tjohej, vad roligt! Jag ville helst bara avlida när den minsta slog upp ögonen och tog morgon vid kvart i sju i morse.
Upp kom jag till slut, iväg till dagis i regnet och nu har jag äntligen fått igång musiken och börjat med det jag ska göra. Men idag blir det inte mycket sång till musiken, mest gäspningar.
Jösses, så trött. Hoppas att jag vaknar till innan kvällen i alla fall. Sötaste lilla systerdotter är i stan för allra första gången och jag och mina små ska såklart träffa den nya lilla kusinen. Till Miras storas lycka. Visserligen tjatar hon kanske liiite mer om pappan till kusinen, men hey - som vi har längtat efter Madicken!

Men nu. Åter till hemmasysslorna. Känner mig minsann som en hemmafru ibland. Fast utan fru.

Dancing in the dark.

Det allra bästa med att vara arbetslös är att jag kan poppa min musik och skråla med för fullt. Musiken är gärna hög och jag vill gärna överrösta den med min skön sång. Undrar om grannarna hör mig? Hoho. Det bjuder jag på i så fall. Man gör liksom allting så himla mycket bättre med lite musik, tycker ni inte? Jag skulle aldrig klara mig utan den. Och en dag som denna kör jag bara en massa gamla godingar.
Jag är ganska blandad när det gäller musik egentligen. Rocken ligger mig närmast om hjärtat. Älskade Foo Fighters som fortfarande gör ny musik, annars är det mycket gammalt. Medan jag lyssnar på sånt som jag egentligen inte gillar, när jag vill festa och dansa. Ni vet, ren och skär pop. Där de inte gjort musiken själva, där allting gärna är fejkat och där du kan hela låten efter att ha hört den en gång. Den musiken får mig att vilja svänga på rumpan. Och apropå rumpan, smaken är som baken säger de ju. Men sån är jag!

Inte igen.

Den här veckan är det meningen att jag ska söka jobb. Som vanligt. Och nu sitter jag här och försöker fila på min ansökan... Men det går segt idag. Jag har bara snor i huvudet. Igen. Jag var ju nyss sjuk! Förbannade dagisbaciller, de går bara runt runt. Både Mira och Ossian hostar och snorar också. Kul med höst!

Nåja. Jobb var det ja. Bara att försöka snyta sig, rensa huvudet och få ner några rader om mig själv. Lättare sagt än gjort.

Nytt.

Eftersom en nagel gick av häromdagen så var det bara att klippa ner alla. Börja om från början. Tur att de växer som ogräs på mig.
Igår var jag alldeles för trött, så nu har precis målat dem. Korta naglar och en supersnygg ny höstfärg.

Mörker.

Ja, inte är det konstigt att jag blir deppig när hösten kommer. Det är bara regn och mörkt. Även fast jag (än så länge) inte känner av någon depression nu.
Segt är det att gå upp klockan sex när det är kolsvart i hela lägenheten. Men uppe är vi i alla fall! Jag är dödstrött och skulle helst bara vilja gå och sova igen. Tror inte att barnen går med på det dock..

Fredagkvää...

Åh, jösses. Heeelt slut. Vilken dag. Vilket röj. Från klockan halv sex på morgonen, som sagt.
Den här lille huliganen alltså... Han är ju livsfarlig. Om jag tittar bort en sekund så har han klättrat upp någonstans. Han klättrar nämligen överallt. På soffan, vardagsrumsbordet, sängarna, på de små stolarna och bordet i Miras rum... Och igår lärde han sig klättra upp i rutschkanan i lekparken. Jaga jaga jaga!
Jag försöker träna honom på att gå ner, benen först och så backa. Ibland klarar han det. Men Miras små stolar är livsfarliga, det är så lätt att sätta lilla rumpan utanför. Dessutom ska ju ungen gärna stå upp! Åh, herregud. Hjärtstillestånd typ tusen gånger om dagen med den där lille hemma.

Nu sover de båda i alla fall. Jag har landat på soffan. Och nu undrar jag om jag ens kommer orka resa mig upp härifrån mer ikväll. Jag skulle somna om jag ens blinkade till en sekund.

Fredag.

Klockan 5.36 vaknade min lilla solstråle till ännu en ny dag. Att han orkar. Jag drömmer mig tillbaka till tiden då han i alla fall sov till 6.30-07. Dagarna blir så himla långa när vi startar sådär tidigt!

Nåja. Vi har hunnit med massor redan och nu har vi paus. Ossian sover medan jag och Mira ligger på soffan. Skönt! Unnar mig den här stunden fast jag egentligen borde hänga tvätt och sånt. Men nej, ska jag orka med hela dagen är det bäst med lite vila. Tvätten lär inte springa ifrån mig!
Ikväll blir det nagelfix och popcorn.
Trevlig fredag på er!

Inspiration.

Jag har verkligen hamnat i ett flow där min kreativa sida flödar. Jag har massor med inspiration. Jag vill göra om överallt, flytta möbler, byta gardiner... Men framför allt - jag vill måla. Måla tavlor och måla naglar.
Nu tror jag äntligen att jag har hittat min "grej" med målandet också. Jag har länge testat allt möjligt konstigt. Jag kan inte måla levande ting, typ människor eller djur. Men nu äntligen har jag fastnat. Kanske får ni se någongång.

Om att se ljust på framtiden.

2011 går till historien som världens sämsta år. På riktigt. Jag vill aldrig aldrig uppleva det året igen.
Det började med att min farfar gick bort, kort därefter min kusin som var alldeles för ung. Mitt i allt var jag gravid, mådde skit både fysiskt och psykiskt. Fick sluta det jobb som jag trivdes så himla bra på pga foglossning och sen... Ja, sen hände ju det där som kom att ändra hela min framtid. Och det blev den värsta hösten och vintern i mitt liv. Med en mörkerdepression som hette duga, tusentals tårar, frågor utan svar, besvikelse och ilska.

Men livet går vidare. Man vaknar varje dag, trots att man inte vet hur man ska orka med ännu en dag. Och tiden läker faktiskt alla sår. Mer eller mindre. Kvar finns nu massa ärr. Öppna sår som blivit till sårskorpor, sköra men hela. Öppna sår som sytts ihop hårdare denna gång.
2012 har gått ut på att överleva. Gå vidare. Bygga upp ett nytt liv och ny energi. Jag har lyckats. Jag mår bra i mig själv, jag är glad varje dag, jag kämpar för det som betyder något, jag viker inte ner mig. Jag ser ljust på framtiden. Allt kommer att bli bra, så bra.
Igår kände jag så mycket lycka och var så stolt. Stolt över mig själv. Över att jag faktiskt aldrig gav mig, att jag faktiskt har kämpat allt vad jag har. Att jag faktiskt har kommit såhär långt. Att jag är stark och framför allt - att jag har gått vidare. Vidare till ett nytt liv. Och här trivs jag.

En till dag.

Var verkligen i valet och kvalet idag om jag skulle skicka iväg Ossian till dagis idag eller ej. Mira hade feber igår eftermiddag igen. Men jag är alldeles för seg idag. Orkar liksom inte klä på ungar och ge mig ut bara för att lämna honom, så han fick vara hemma.
Om Mira blir hemma imorgon med så får han nog gå iallafall.

Jag har rejäl jobbångest idag eftersom det inte blir många jobb sökta när barnen är hemma. Fan alltså. Det här börjar slita på mig. Jag vill bara ha ett jobb. Vad som helst. Om det är några timmar i veckan bara, det spelar ingen roll.

Måndag.

Mira hade feber igår och får därmed vara hemma idag. Låter Ossian också vara hemma, så får hon någon att leka med, för idag är hon pigg. Dessutom gillar jag ju att ha dem hemma!
Vi tar det ganska lugnt. Leker, leker och leker mest. Jag försöker plocka lite mellan varven. Men mest har vi det bara mysigt när det ändå är höstrusk ute.

Det stavas t r ö t t.

Tänkte skriva ett inlägg om den mysiga, men intensiva helgen. Men fingrarna orkar knappt trycka ner tangenterna.
Dör trötthets döden. Godnatt.

Min dag.

Idag är det min dag. Och det spelar ingen roll att jag fyller 26 och därmed är närmre 30 än 20. Den 14e september kommer alltid vara min dag och jag kommer alltid vara lite extra glad då.

Så skit i regnet. Min älskade Mira har sjungit happy birthday för mig och Ossian har dagen till ära gått 12 steg.
Några paket får jag nog inte och ingen frukost på sängen. Men det gör ingenting, det här är en bra dag!

Nail art.

Har flugit fram som en skållad råtta här hemma. Plockat leksaker, skurat toaletten, plockat ur diskmaskinen, hängt tvätt, dansat runt med dammsugaren... fort fort fort. Nu är jag alldeles svettig och ska ta en sväng i duschen.
Allt för att få lite tid till att fixa naglar. Igen. Tror bannemej jag blivit helt beroende av det. Men jag får dessutom sällskap av bästa L och äran att fixa även hennes naglar. Måste hinna innan det är dags att hämta barn på dagis. För sen finns det ingen tid innan helgen är här. Och fina naglar inför helgen vill man ju ha!

Börjar alltid med att leta lite inspiration. KUL!

Finaste tjejen.

Det är inte bara Ossian som är stor. Den här treåringen jag har hemma känns bara större och större. Och jag bara älskar åldern hon är i nu. Hon är så go, omtänksam, vänlig, rolig och busig. Alla dessa roliga kommentarer, alla funderingar. Jag älskar att höra hennes babbel, även om jag ibland önskar att det fanns en pausknapp på de små liven. Hon kan verkligen prata så att öronen blöder ibland alltså. Men så många skratt hon ger mig. Inte bara för det hon säger, även de tokigheter hon hittar på. Som att göra kullerbyttor ner från soffan eller när hon skakar rumpa sådär som bara hon kan.
Finaste, älskade lilla Mira. Tänk så stor du har blivit. En egen liten personlighet. Utan napp och utan blöja. Ett stort barn. Så klok, så härligt glad och sprudlande.

Men det är klart, det finns mycket vilja i den lilla kroppen. Och det blir mycket bråk, för det är inte lätt att vara så stor men ändå liten.
Mira, min förstfödda. Min älskade lilla flicka. Jag älskar dig i evighet.

Liten blir stor.

Jag får inte kalla Ossian för bebis längre. "Han är inte bebis! Han är stooor kille, mamma!" är det någon som rättar mig varje gång.
Och visst har hon rätt. Den där lilla bebisen är nu ett minne blott. Även om jag kan sakna våra mysiga hemmadagar tillsammans, en sovande bebis på bröstet eller att ta en promenad med vagnen så är jag mest glad över att han faktiskt är stor nu.
Den största anledningen är såklart att jag minns hans bebistid som skrik, skrik och ännu mera skrik. Men någonstans på vägen så försvann koliken och istället kom världens goaste, gladaste lilla kille fram.

Ossian. Charmknutte nummer ett som alltid bjuder på ett leende. Hans farmor brukar säga att han blir glad bara man pratar med honom. Men det stämmer inte, det räcker med att bara titta på honom så skiner han upp.
Killen med otroligt mycket vilja, en otroligt hög pipa som han gärna använder om han inte får som han vill. Han säger inte många ord, om ens några, men han förmedlar enkelt vad han vill genom att peka på allt och säga "däh!".
Han kryper gärna upp i famnen och myser lite, kramas en stund för att sedan dra iväg på upptåg igen. Han är överallt och ingenstans. Klättrar på vardagsrumsbordet, upp i stora sägen, upp i soffan eller river i alla skåp och lådor. Älskar bilar och bollar. Och älskar storasyster. Där hon är, där är han.
Och nu, nu börjar äntligen de första stegen komma. Han tar några steg om dagen, en eller två, ibland kanske tre. Han vill så gärna, men han är lite försiktig.
Lilla Ossi. Mitt andra barn, min son. Jag älskar dig så. För dig gör jag allt.

Saker att göra och se fram emot.

Jag hinner knappt märka att jag faktiskt är arbetslös. Visst att jag inte har ett jobb att gå till, men dagarna är fullsmockade med annat att göra ändå. Det finns alltid saker att göra i hemmet, tvätta, plocka, städa, laga mat och fixa. Barn ska lämnas och hämtas på dagis. Jag ska springa iväg på diverse grejer, arbetsförmedlingen och söka jobb högt och lågt. Jag måste fila på min cv och ansökan stup i kvarten, hela tiden vara uppdaterad och söka jobb via datorn. Jag planerar in tider för att på riktigt börja övningsköra och ska faktiskt redan imorgon sätta mig bakom ratten (pirrigt!).
Jag planerar, skriver lappar, bockar av och ser fram emot roliga saker. Som den här helgen tex. Den är så himla efterlängtad och har all potensial att bli en riktigt bra helg!

Jag har fullt upp och hinner knappt reflektera eller ha ångest över att jag inte har något jobb. Men såklart, jag längtar efter ett jobb. Rutiner, vardag, träffa vuxna människor och vara någonstans där jag känner att jag behövs. Men just nu tar jag vilket jobb som helst. Bara det är ett jobb. Någonting som ger mig pengar, lite stimulans.
Vad som helst. Hör ni det där ute? Jag vill jobba nu!

Om hur man vill vara.

Jag anser mig själv vara vuxen. Och som vuxen människa tycker jag att man borde veta hur man vill och bör leva och vara. Jag har mina fasta åsikter, min livsfilosofi.
Jag tycker att alla är lika mycket värda, alla människor förtjänar respekt och jag står för det jag tycker. Jag faller inte för grupptrycket och tycker otroligt illa om rökning, droger och överkonsumntion av alkohol. Jag blir arg när människor som jag tycker om och bryr mig om väljer att skada sig själva.
Jag står för det jag gör, jag ångrar ingenting. Jag tror på att allt har en mening. Jag hatar orättvisor och skulle gärna vilja dela lika på allt. Jag hatar otrohet, att gå bakom ryggen på någon. Jag hatar lögner. Jag hatar att människor inte tänker längre än vad näsan räcker.
Jag känner empati, jag bryr mig om, jag är öppensinnad.

Därför blir jag rädd, ja livrädd, när vuxna människor omkring mig, människor som jag trodde mig känna plötsligt visar upp helt andra sidor. Sidor som jag inte gillar. Sidor som går emot allt som jag tycker och tänker.
Det skrämmer mig.

Om sökandet.

Fullspäckad vecka. Framför allt ska jag söka jobb jobb jobb.
Och just idag är jag så omotiverad, har ingen lust alls, känner mig helt värdelös (ni vet, "vem vill anställa en småbarnsmorsa") och vill helst bara dra täcket över huvudet.
Men så funkar det ju inte i verkliga livet. Så istället ska jag hoppa in i duschen, piffa till mig lite och gå dit och smöra läppen av dem. För är det något jag är bra på, så är det just det. Måla på det där leendet, ta en stor skopa självförtroende och lovorda mig själv.

Dessutom har jag sovit så mycket i natt att jag skulle kunna springa ett maraton. Ossian som alltid vaknar minst en gång på natten sov non-stop 19-07. Och jag som däckade super tidigt har sovit så mycket att det måste vara peronligt rekord från de senaste tre åren.
På med bra musik och... NU kör vi! Önska mig lycka till.

Prickigkorv.

I lördags fick Ossian några prickar på benen. De blossade sen upp till utslag. Igår fick han armarna fulla och idag blev det kindernas tur.
Överallt har det börjat på samma sätt med prickar. Jag kan inte komma på vad det är för konstigt, så i eftermiddag måste vi till  vårdcentralen. De hade egentligen ingen tid idag, men vi fick komma på den öppna mottagningen trots att de egentligen inte tar in utslag där.
Han har ingen feber och har heller inte haft det. Han är snorig och lite trött, men annars verkar han inte lida av det för han kliar inte eller så.

Synd om honom är det iallafall!

Ett hjärta fyllt av kärlek.

Jag var 16 år när jag för första gången blev moster. Till en alldeles perfekt liten kille. En liten kille som idag är 9 år. Och sedan dess har jag mitt mosterhjärta fyllts på med ytterligare två fantastiska grabbar.
I natt fick för första gången en liten flicka flytta in i mitt mosterhjärta. Min älskade syster fick sitt allra första barn. En alldeles perfekt, underbar liten tjej. En Madicken, som Mira hela tiden sagt. Faktum är att Mira fick haft alla rätt när hon talat om för oss (jag och mina systrar som alla fått barn inom loppet av ett år) vad vi haft i magen. Mira kan dock inte riktigt förstå att den söta lilla bebisen faktiskt inte heter Madicken, men det gör ingenting. I det här hemmet heter hon det.
Efterlängtad och älskad av oss alla.

Att vara moster är faktiskt det näst bästa som finns. Det är så oerhört underbart med alla dessa barn som fyller mitt hjärta. Nu lääängtar jag tills vi får träffa underverket också! De bor ju på Åland, så jag kan tyvärr inte springa dit på en gång.

Så var helgen över.

Dagarna susar förbi. Egentligen har det varit en lugn och skön helg, men jag har varit så tankspridd. Tankarna har varit någon annanstans än här och är fortfarande.
Bjuder på några bilder om hur helgen har sett ut.
Nu ska jag avsluta den med att se på den fjärde piratesfilmen (bättre sent än aldrig) och äta polly.

Tacksam.

En dag däckad på soffan och sedan blir man plötsligt så tacksam för det man har. Och framför allt, uppskattar att vara frisk.
Därför har jag redan hunnit med massor här hemma. Klockan är elva, Ossian sover och jag planerar att hoppa in i duschen medans Mira vilar på soffan framför en film. Men jag skojar inte när jag säger att jag städat, bäddat sängar, tvättat, lagat mat, ätit, lekt, busat, bytt blöjor, målat, vikt tvätt, skrivit inköpslista och klätt på barn i en väldig fart idag. Ibland är det bara så himla skönt med lite energi!

I eftermiddag ska vi ta en promenad (om det inte börjat regna tills dess) och ikväll ska jag äntligen sätta igång och experimentera med mina naglar!

Feberfri!

Vad man uppskattar att vara frisk när man legat och svettats alternativt frusit på soffan i en hel dag. Det var det enda jag gjorde igår. Barnen skickade jag iväg till dagis på morgonen, sen såg jag dem inte förrän det var läggdags för dem.

Idag är jag feberfri. Full av energi och överlycklig över att ha en hel ledig dag tillsammans med mina hjärtan. Jag är hel tillsammans med dem.

Stora problem när man är sjuk.

Man fryser ihjäl men det finns ingenting i närheten att ha på sig. Man ligger hellre kvar än att resa på sig.

Man blir kissnödig och testar exakt hur stor blåsa man har. För man vill inte resa på sig.

Man blir hungrig. Men ingen mat finns inom räckhåll.

Man har 38,6 graders feber och om två magiska timmar ska man vara frisk för att hämta två huliganer på dagis.

Men suck!

Det var en helt vanlig dag igår. Jag hade tvättstugan, fixade hemma, hämtade barn, lagade mat osv. Inget konstigt.
På kvällen var jag trött och låg på soffan när jag från ingenstans fick världens spränghuvudvärk. En stund senare fick jag ont i kroppen och började känna mig febrig. Så jag tog en alvedon och gick och la mig.

Hela natten har jag haft ont i huvudet och kroppen. Och jag skojar inte, jag har aldrig haft så ont i huvudet!
I morse vaknade jag och var helt död. Vinglade upp och tog en temp, 38,4. Suck! Jag hann vara frisk några dagar bara från den förbannade förkylningen. Nu har jag bäddat ner mig på soffan och här tänker jag ligga resten av dagen. Tempen visar 37,9 trots alvedon i kroppen. Och det är mycket när jag vanligtvis ligger runt 36,5.

Naglar, naglar, naglar.

Gjorde att tappert försök att piffa upp bloggen lite. Det gick inte vidare bra, så jag gav upp.

Idag fick jag mina efterlängtade penslar. Lite mer saker ska jag införskaffa sen jag ägna hela kvällarna åt nail art. Det som jag så länge länge drömt om. Pengar till någon utbildning finns inte. Men kanske att jag en vacker dag kommer få jobba med det här som jag brinner för.
Inspirationen är stooor nu. Och jag bara längtar längtar längtar tills jag kan sätta igång!
Med andra ord lär det var mycket naglar på bloggen framöver. Så ni vet. Och finns det någon där ute som vågar lämna sina händer i mina, så vill jag mer än gärna skapa något vackert även på er!

Om att gå vidare.

Now and then I think of all the times you screwed me over
But had me believing it was always something that I'd done

Världens längsta och jobbigaste samtal. Men kanske att vi kan gå vidare nu. Kanske att vi kan lägga det här bakom oss. Vi behöver det. Mer än någonting annat nu.
En annan tid börjar nu. Ett annat liv börjar nu. Låt oss göra det bästa utav det.

Tjejdag.

Det här kallar jag vardagslyx och kvalitetstid.
Mira hade en tid bokad på bvc för 3års kontroll i morse. Lillebror blev skickad till dagis. Lika bra att han får vara där nu det är precis i början.Mira var super duktig på kontrollen, klarade av allt fint och imponerade med att hoppa på ett ben och kunna bokstäver. 95,5 cm lång och 14 kg. Alldeles lagom.

Efter bvc tog vi en sväng på stan. Bara hon och jag. En fika, en leksak och lite kläder blev det. Mycket glada och nöjda tjejer satte sig sedan på bussen hem (jättekul att åka buss när man är tre år).
Ikväll väntar ännu mer skoj. Vi såg skyltar om att cirkusen är i stan, så jag ringde morfarn och frågade om han ville gå med mig och Mira. Det ville han! Åh, vilken härligt mysig dag detta blev! Det är så himla kul att vara bara med Mira. Lyssna på alla hennes roliga kommentarer och funderingar. Och kunna ge henne all uppmärksamhet.

Det var bara på låtsas.

 

För allt som var på riktigt känns på låtsas nu.

Hur många gånger kan man bli besviken? Hur många gånger ska jag behöva känna att allt bara var på låtsas?
Allt det här skrämmer mig. Jag känner inte dig längre. Jag har förmodligen aldrig känt dig. Och jag gillar inte de här sidorna du visar upp.

Stora tjejen.

Nappen har ju Mira varit utan ett tag nu. Hon klarar det jättebra, frågar inte ens efter den. Men framför allt - i helgen har hon sovit hela natten utan blöja. Utan en enda olycka. Nu tänker jag inte ta ut någon seger i förskott, jag tror nog att jag kommer stå och byta lakan mitt i natten, men hon är så himla duktig. Och hon känns så himla stor!