Och visst har hon rätt. Den där lilla bebisen är nu ett minne blott. Även om jag kan sakna våra mysiga hemmadagar tillsammans, en sovande bebis på bröstet eller att ta en promenad med vagnen så är jag mest glad över att han faktiskt är stor nu.
Den största anledningen är såklart att jag minns hans bebistid som skrik, skrik och ännu mera skrik. Men någonstans på vägen så försvann koliken och istället kom världens goaste, gladaste lilla kille fram.
Ossian. Charmknutte nummer ett som alltid bjuder på ett leende. Hans farmor brukar säga att han blir glad bara man pratar med honom. Men det stämmer inte, det räcker med att bara titta på honom så skiner han upp.
Killen med otroligt mycket vilja, en otroligt hög pipa som han gärna använder om han inte får som han vill. Han säger inte många ord, om ens några, men han förmedlar enkelt vad han vill genom att peka på allt och säga "däh!".
Han kryper gärna upp i famnen och myser lite, kramas en stund för att sedan dra iväg på upptåg igen. Han är överallt och ingenstans. Klättrar på vardagsrumsbordet, upp i stora sägen, upp i soffan eller river i alla skåp och lådor. Älskar bilar och bollar. Och älskar storasyster. Där hon är, där är han.
Och nu, nu börjar äntligen de första stegen komma. Han tar några steg om dagen, en eller två, ibland kanske tre. Han vill så gärna, men han är lite försiktig.
Lilla Ossi. Mitt andra barn, min son. Jag älskar dig så. För dig gör jag allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar