Det är inte bara Ossian som är stor. Den här treåringen jag har hemma känns bara större och större. Och jag bara älskar åldern hon är i nu. Hon är så go, omtänksam, vänlig, rolig och busig. Alla dessa roliga kommentarer, alla funderingar. Jag älskar att höra hennes babbel, även om jag ibland önskar att det fanns en pausknapp på de små liven. Hon kan verkligen prata så att öronen blöder ibland alltså. Men så många skratt hon ger mig. Inte bara för det hon säger, även de tokigheter hon hittar på. Som att göra kullerbyttor ner från soffan eller när hon skakar rumpa sådär som bara hon kan.
Finaste, älskade lilla Mira. Tänk så stor du har blivit. En egen liten personlighet. Utan napp och utan blöja. Ett stort barn. Så klok, så härligt glad och sprudlande.
Men det är klart, det finns mycket vilja i den lilla kroppen. Och det blir mycket bråk, för det är inte lätt att vara så stor men ändå liten.
Mira, min förstfödda. Min älskade lilla flicka. Jag älskar dig i evighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar