Om att se ljust på framtiden.

2011 går till historien som världens sämsta år. På riktigt. Jag vill aldrig aldrig uppleva det året igen.
Det började med att min farfar gick bort, kort därefter min kusin som var alldeles för ung. Mitt i allt var jag gravid, mådde skit både fysiskt och psykiskt. Fick sluta det jobb som jag trivdes så himla bra på pga foglossning och sen... Ja, sen hände ju det där som kom att ändra hela min framtid. Och det blev den värsta hösten och vintern i mitt liv. Med en mörkerdepression som hette duga, tusentals tårar, frågor utan svar, besvikelse och ilska.

Men livet går vidare. Man vaknar varje dag, trots att man inte vet hur man ska orka med ännu en dag. Och tiden läker faktiskt alla sår. Mer eller mindre. Kvar finns nu massa ärr. Öppna sår som blivit till sårskorpor, sköra men hela. Öppna sår som sytts ihop hårdare denna gång.
2012 har gått ut på att överleva. Gå vidare. Bygga upp ett nytt liv och ny energi. Jag har lyckats. Jag mår bra i mig själv, jag är glad varje dag, jag kämpar för det som betyder något, jag viker inte ner mig. Jag ser ljust på framtiden. Allt kommer att bli bra, så bra.
Igår kände jag så mycket lycka och var så stolt. Stolt över mig själv. Över att jag faktiskt aldrig gav mig, att jag faktiskt har kämpat allt vad jag har. Att jag faktiskt har kommit såhär långt. Att jag är stark och framför allt - att jag har gått vidare. Vidare till ett nytt liv. Och här trivs jag.